Älgfluga, någon?

höst

Efter kvällens strövtåg i skog och mark tänkte jag skriva något vackert om hösten. Om det svala vattnet som långsamt stillar sig. Om trädens blad som skiftar färg och om luften som blir allt klarare. Men det är fan så svårt att vara poetisk när älgflugorna surfar längs mittbenan och i nackhåret .

Så nu plockar jag istället. Både de faktiska krypen och de fiktiva. Man är ju tyvärr funtad så att olusten sprider sig så att man plötsligt tycker sig känna de små liven överallt. Typ som när man får hem skolårets första meddelande om att lössen är på ingång och då nästan kliar ihjäl sig på kuppen. Oavsett om man har löss eller inte.

Jag skulle vilja tro att det finns en mening med älgflugor, att deras liv trots allt har ett syfte. Men det enda jag då kan tänka mig är att de finns där för att påminna oss om att hur litet någonting än är så biter det sig fast. Att det inte är storleken eller mängden av någonting som är avgörande utan graden av elakhet.

Och i så fall är det ju nästan lite synd om dem.

Nästan.

Att fråga snällt

img_20160909_103121

Om man tittar på sjöboden ser man att kvällsskuggorna har blivit långa. Hösten är här för att stanna, åtminstone i någon månad. Tittar man längre till höger och högre upp i bilden, ser man den vita båt som roddes fram på det spegelblanka. Med långa årtag i nästan motståndslöst vatten. Där skulle jag ha kunnat tänka mig att sitta, men nu gjorde jag ju inte det. Istället gick jag. Kilometer efter kilometer runt det stilla. Utan någon tanke alls på att tvinga till mig båten. Ta över årona. Och försvinna ut mot Kvarken.

Eller kanske en liten liten tanke då, på just den möjligheten. Men i och med att allt det lugna då skulle ha bytts ut i motsatsen, så sköt jag undan alla impulser till myteri. Så klok kan till och med jag (ibland) vara. För övrigt ser det ju aldrig bra ut, att tvinga till sig något.

Hur mycket man än vill ha det.