Jag är en listmänska. Inte på det viset att jag skulle leva mitt liv för och genom listor, utan i det längsta gör jag mitt bästa för att klara mig utan att behöva anteckna almanackan full med saker som ska tas itu med. Ända tills den dag infinner sig då det går upp för mig att det här inte funkar längre och att jag måste strukturera det hela. Ofta kommer den dagen när någonting länge hängt över mig. Sånt som borde uträttas men som jag aldrig tar tag i. Saker som alltid får vänta tills ”nästa dag”. Nästa månad. Eller allra helst nästa decennium. Bara det där att varje dag aktivt överväga att göra något men ändå välja att skjuta på det hela kräver kraft. Att aktivt vara inaktiv är ingen höjdare.
Min aktivt inaktiva sommar avslutades därför igår. Med en lista. Bara det att jag skärpte till mig och fixade en gjorde mig stum av beundran inför mig själv. För att ytterligare öka på min upplevda känsla av effektivitet gjorde jag dessutom listan enligt samma mönster som jag alltid gör: med att tillägga några enkla saker som jag faktiskt redan (nästan) gjort. I stilen gör en lista över det som måste göras, printa ut blanketter eller maila x och fråga om redovisning. Mellan dessa överkomliga (och i vissa lyckliga fall genomförda) uppgifter smyger jag sedan in de saker som genom sin blotta existens långsamt håller på att förgöra mig: transkribera 20 timmar samtal, fyll i stipendieredovisningsblanketten.
När det gäller konsten att sammanställa en god lista finns det egentligen bara ett big no-no: lägg aldrig dit något som du innerst inne är smärtsamt medveten om att det inte är genomförbart. Aldrig. Inget skriv färdig avhandlingen den här hösten eller spring maraton i september. Omöjliga saker sporrar inte utan de sänker en istället. Lika bra kunde man skriva skapa fred på jorden, eftersom möjligheterna att ensam och på kort tid göra det är ungefär lika stora. Det handlar istället om att tänka realistiskt. Kanske fuska en aning. Men mest av allt om att
hjälpa sig själv.
/ Linda
Linda gillar läget 