Sånt vi inte gärna vill höra

Det finns vissa saker som man inte tycker sådär vansinnigt mycket om att höra, typ: Ja här gick det verkligen undan, har du kanske själv någon tanke om vad det stod på hastighetsmätaren? Eller: Eftersom deadline var för en vecka sedan antar jag att din essä fastnat någonstans i mailboxen. Kan du sända den igen? Nu. Eller: Här var det mjukt och fluffigt – kanske någon har skaffat trivselvikt? För att nu nämna några exempel.

Under årens lopp har min lista av ”Saker som jag helst inte vill höra” gradvis blivit längre. Och varje gång som jag får lägga till något känner jag mig uppriktigt glad. För de gångerna innebär åtminstone att jag fortfarande är vid liv. Att saker händer. Och att jag får vara med om något. Ofta om sånt som jag inte varit med om förr. Och många gånger sånt som jag aldrig vill vara med om igen. Någonsin.

När det gäller dagens listbidrag som yttrades av min femteklassare, så hamnar det väl någonstans där mitt på skalan: Mamma, hälsovårdaren vill att du ringer henne. Varför då? Du har inte kryssat i att jag får mellanmål. Eller middag. Eller nattamat. Utöver det verkar det som om jag eventuellt har kryssat i något mycket mer suspekt som han däremot antas få. Något som inte lämpar sig för att yttras i detta forum.

Som ursäkt till det skedda kan jag inte säga annat än att frågeformuläret bestod av femtio sidor (eller åtminstone fem). Och tidpunkten som jag valde för att utföra min förälderliga plikt inte helt optimal (sånt ska absolut göras före klockan 22, jag vet det nu). Så nu ser det inte bättre ut än att jag tydligen är en mänska som svälter sitt barn.

Och att jag uppenbarligen har en hel del att förklara.

100 mål att nå

Under de senaste veckorna har en del bloggare listat 100 mål att nå i livet. Listan görs upp, sägs det, för att tänka utanför gamla banor. För att ge inspiration redan genom det att de blir uttalade och nerskrivna. Ändå menar man att dessa mål inte är huggna i sten, utan förändras över tid. Och det är ju bra, eftersom det kanske är den främsta orsaken till att jag själv inte är helt övertygad om det goda i att göra en lista av den här typen. Så listmänska jag ändå är.

Målen förändras eftersom både jag och mänskorna omkring mig förändras. Inte heller de sammanhang jag befinner mig i och den värld där jag lever, är statiska. På gott och på ont. Vem vet, kanske det därför skulle vara bra att reda ut för sig själv vart det är som man egentligen strävar och vad det är som man vill med sitt liv. Å andra sidan kunde listan lura mig att tro att det här är jag och med det skulle idén om att tänka utanför gamla banor vara förlorad. Risken finns att jag skulle fastna i drömmar och mål som jag tror definierar mig. ”För det har alltid varit min dröm.” Och med det slutar jag ifrågasätta, upphör att vara nyfiken. För att istället febrilt arbeta med att beta av mål efter mål. Utan att lyfta blicken för att se hur det att jag uppnår mina mål påverkar världen omkring mig.

För även om jag är mig själv närmast, så är det ju inte bara mig som det handlar om. Mycket mer står på spel. Mycket mer behövs för att jag ska vara tillfreds och finna någon slags mening i och med mitt liv. Vad jag försöker säga här är väl att livet, åtminstone som jag ser det, är en fråga om kvalitet.

Inte kvantitet.

 

 

 

Konsten att göra en lista

Screen Shot 08-09-16 at 05.02 PM

Jag är en listmänska. Inte på det viset att jag skulle leva mitt liv för och genom listor, utan i det längsta gör jag mitt bästa för att klara mig utan att behöva anteckna almanackan full med saker som ska tas itu med. Ända tills den dag infinner sig då det går upp för mig att det här inte funkar längre och att jag måste strukturera det hela. Ofta kommer den dagen när någonting länge hängt över mig. Sånt som borde uträttas men som jag aldrig tar tag i. Saker som alltid får vänta tills ”nästa dag”. Nästa månad. Eller allra helst nästa decennium. Bara det där att varje dag aktivt överväga att göra något men ändå välja att skjuta på det hela kräver kraft. Att aktivt vara inaktiv är ingen höjdare.

Min aktivt inaktiva sommar avslutades därför igår. Med en lista. Bara det att jag skärpte till mig och fixade en gjorde mig stum av beundran inför mig själv. För att ytterligare öka på min upplevda känsla av effektivitet gjorde jag dessutom listan enligt samma mönster som jag alltid gör: med att tillägga några enkla saker som jag faktiskt redan (nästan) gjort. I stilen gör en lista över det som måste göras, printa ut blanketter eller maila x och fråga om redovisning. Mellan dessa överkomliga (och i vissa lyckliga fall genomförda) uppgifter smyger jag sedan in de saker som genom sin blotta existens långsamt håller på att förgöra mig: transkribera 20 timmar samtal, fyll i stipendieredovisningsblanketten. 

När det gäller konsten att sammanställa en god lista finns det egentligen bara ett big no-no: lägg aldrig dit något som du innerst inne är smärtsamt medveten om att det inte är genomförbart. Aldrig. Inget skriv färdig avhandlingen den här hösten eller spring maraton i september. Omöjliga saker sporrar inte utan de sänker en istället. Lika bra kunde man skriva skapa fred på jorden,  eftersom möjligheterna att ensam och på kort tid göra det är ungefär lika stora. Det handlar istället om att tänka realistiskt. Kanske fuska en aning. Men mest av allt om att

hjälpa sig själv.

/ Linda

 

Kortslutning

Ni vet hur man ibland nästan fysiskt kvävs av längtan efter en stund i ensamhet? Efter lugn. Tysthet. Och någon slavs jävla ro. Med tiden övergår denna subtila längtan i en snudd på manisk frustration under vilken man gör fiktiva listor över allt det där som man skulle ta tag i om man bara fick vara ifred! Man skulle reda upp i det ackumulerade vansinne som permanent bosatt sig i garderober, rum och kylskåp. För att inte tala om den tankeröra som slagit sig ner bakom pannbenet och där försmädligt sitter och flinar. Reda upp. Kasta bort. Skapa andrum.

Men ni vet väl kanske också hur det kan gå när man äntligen får uppleva denna ensamhet? Man kortsluts. Förlamas. All den fiktiva systematiken är som bortblåst och det enda som man ser framför sig är ett oformligt och oöverstigligt berg av allt det där som man så länge skjutit upp. Av allt det där man borde.

Redan igår smällde det i ytterdörren när sonen kastade sig ut på nya äventyr med kusinen (bastu, bad i uppskattningsvis nollgradigt Kvarkenvatten, övernattning på liten myggrik holme). Nyss försvann följande person i hushållet iväg på terasshusbygge. Och här sitter jag. Ytterst ensam. Framför mitt berg.

Kanske jag börjar med kaffe?

/Linda