Mitt förhållande till fisk är något komplicerat. Allra bäst gillar jag dem på tallriken, då gärna i sällskap med nypotatis och dill. Och naturligtvis en kall öl on the side. Varje gång någon placerar en grillad lax, en nystekt abborrfilé eller en rökt sik på just min tallrik blir jag alldeles varm i hjärtat. För att inte säga gosig i magen. Så långt väl.
I övrigt gillar jag faktiskt inte fisk så mycket. Jag tycker inte om att fånga dem – varken med nät, kastspö eller metspö. Och skulle jag någon gång råka ägna mig åt just denna syssla och mot förmodan få en fisk eller två, så gillar jag inte att rensa dem. Allt blir bara slibbigt och halt och när jag minst anar det så sprätter något illvilligt exemplar till och orsakar blodvite i något av mina favoritfingrar (och jag gillar alla mina tio fingrar). För att göra det riktigt djävulskt så sprätter alla dessa fiskar dessutom länge än efter det att man frigjort dem från allt det man skulle tro är nödvändigt för att de ska kunna leva loppan i plastbunkar och andra föremål av den typen.
Så förlåt mig, även om jag är medveten om att man som infödd skärgårdsbo inte borde uttala sig på det här sättet, så gör jag det ändå: kliver ut ur fiskgarderoben. Och står för mitt ord. Tillagad på tallrik: ok. Alla skeden före tallriken: inte så mycket okej. Ändå har jag glada nyheter: idag hittade jag ännu en fiskform förutom tallriksformen som jag tycker om! Gädda i form av armband. Och det bästa av allt? Någon annan tar hand om alla de skeden som föregår den slutliga placeringen runt min arm.
Kan det bli bättre?
/ Linda
Linda gillar läget 
Som skärgårdsbo (på andra sidan Kvarken, för visst bor du i Finland) sörjer jag att fisken på våra tallrikar innehåller så mycket dioxiner. Så jag äter den tyvärr mer sällan än jag hade velat, om vi haft vett att ta hand om vårt hav.
Vi är på varsin sida ja. Ännu tycker jag att ”vår” fisk är förhållandevis ren – men allt beror ju på vad man jämför med! Synd är det ändå, med oss mänskor och hur vi behandlar allt det vi har omkring oss.
Jag har jobbat en del med granskning av fisken i Bottenviken och Kvarken och den är tyvärr väldigt förorenad. Och då menar jag på en nivå som gör att jag inte gärna äter den mer än max 2 ggr per år. Lokalproducerat här betyder giftigt, när det kommer till fisk, tyvärr. Om det inte handlar om fisk från älvarna då, för den är ju fin.
Äsch då, det låter inte bra 😦