I efterdyningarna av det som hänt i Frankrike och Turkiet, tillbringade jag dagen i Replot hamn. Bland mänskor jag alltid känt. Mänskor jag nästan känner. Och mänskor som jag väldigt gärna skulle lära känna. Vi njöt av solen tillsammans. Åt god mat tillsammans. Tävlade i olika tävlingar tillsammans. Och vandrade omkring bland de gamla båthusen. Tillsammans.
Här behövde jag inte tänka på vad jag skulle göra eller vart jag skulle springa om jag såg en vit lastbil eller en pansarvagn komma körande med siktet inställt rakt på mig. Eftersom inget av de alternativen var verkliga för mig. Eller för den delen överhuvudtaget möjliga att föreställa mig. Jag behövde heller inte tänka på var och hur jag skulle söka de mänskor som är mig nära. Mänskor jag tycker om och älskar. Mänskor som trots att de kanske nyss stod bredvid mig inte längre finns vid min sida. Hur skulle jag veta var jag skulle börja leta?
Även om jag innerst inne förstår att det inte alltid kommer att förhålla sig så, fanns för mig idag inget annat alternativ än trygghet. Hur skulle jag kunna känna annat på den plats där jag i hela mitt liv rört mig? Ändå kryper den verklighet som inte är min obarmhärtigt närmare och med det även tanken om att de mänskor som befann sig i Frankrike och Turkiet med stor sannolikhet också kände sig trygga. Och då blir livet med ens litet. Och nästan smärtsamt begränsat. Men vem kan leva så?
Egentligen.
/ Linda
Linda gillar läget 