Knäckrosor, trodde jag att dom hette när jag var liten. Och undrade varför dom hette just så. Var det för att de var gjorda av knäck? Eller för att de lätt knäcktes? Alltför blyg för att våga fråga lyckades jag inte klura ut hur det egentligen hängde ihop. Sen fick jag tuber i öronen och det visade sig att det hela hade en naturlig förklaring: min hörsel hade inte varit helt hundra. Näckrosor var tydligen den riktiga benämningen, något som jag hade aningen lättare att förstå logiken i.
Idag har jag beundrat mina svärföräldras damm och de näckrosor som sävligt svävade omkring i den. Samtidigt som jag stod där påmindes jag om vikten av att dels höra bra, dels av att lyssna. För den obarmhärtiga sanningen är väl kanske att öronen fungerar helt okej för merparten av oss. Vi har bara blivit så förskräckligt dåliga på att lyssna.
/ Linda