Mellan vansinne och lugn. Frustration och förtröstan. Mellan vill inte och vill. På gränsen till att skrika. Hårt och länge. Alla de fulheter som någonsin tagit sig in via mina asymmetriska öron. Alla de värsta som lagrats till lämpligt tillfälle.
Avgrundsvrålet som tagit form någonstans långt inne i mig begär att släppas ut. Men som vanligt finns det alltid en massa praktiska frågor att lösa innan jag kommer så långt: vilken tonart ska jag skrika i? Var ska jag skrika? Jag är ju ändå 44 och vill inte skrämma någon i min närhet, varken barn, djur eller vuxna. Ska jag skrika länge och jämnt eller hackigt och inlevelsefullt?
Och när jag kommit ungefär så långt i resonemanget börjar jag så småningom lugna ner mig. Andas lugnare. Överlägga med mig själv om att det kanske löser sig, också den här gången. Kanske jag istället nöjer mig med att på hemvägen skrika lite försiktigt i bilen? Eventuellt slänga in ett försiktigt morr på det.
Ja jävlar.
/ Linda
Linda gillar läget 
I vilken ton art, ändå 44 år haha, det var det bästa jag läst på länge men ack så sant.
Som 46-åring kan jag väl på min höjd säga fan också men lite mer bestämd röst, men så härligt det vore att bara få någon gång i bland bara få vråla rätt ut bland folk och fä 😀
Vi får ta och klämma in någon gång!
Vrååål pååå… det hjälper 😉 ELLER…. https://www.youtube.com/watch?v=KUaap0fRzXs
🙂 Kram pådde 🙂
Månne det hjälper… Tack 🙂