Vid mitt morgongrötstopp hos mamma – ett av de förstklassiga privilegier som ingår i distanspaketet ”jobba hemifrån” – fick jag vila ögonen på den morsdagsros hon fick senaste vecka. Om rosen var min skulle det vara ungefär vid den här tidpunkten som nämnda blomma inser allvaret i sin boendesituation. Allvaret i att bo hos en mänska vars blomkunskap är närmast obefintlig. Och vars vattnings- och omvårdnadsvanor därför befinner sig på en mycket basic (läs: obefintlig) nivå.
Den här rosen är dock en av de lyckligt lottade som fått flytta in hos en kvinna vars fingrar skiftar i mildaste grönt. En kvinna som värdesätter alla av släktet blomma oavsett härkomst, storlek eller färg. Som synbarligen och utan ansträngning tar hand om dem på bästa sätt.
Men nu var det inte blomskötsel i sig som satte igång det här, utan uttrycket att skönheten ligger i betraktarens öga. Något som i sig är en god tanke genom vilken man försöker få fram att vi uppfattar saker och ting olika. Det som du tycker är vackert tycker kanske inte jag och vice versa. Men om det är så: finns det då egentligen någonting som är vackert? Riktigt på riktigt?
Och för att ytterligare komplicera det hela så har min mamma en ögonsjukdom som gör att hon inte har mycket kvar av sin syn: är då blomman vacker för henne? Vilket jag absolut vet att den är, men det vackra finns inte endast i ögonen och betraktelsen, utan även i hennes händer.
Inte klokt vad lite havregrynsgröt och en blomma kan leda till. Bäst att stanna där.
/ Linda
Linda gillar läget 
Tänkvärt😊 och tänk de som kan känna om du är vacker, arg osv…eller kan känna färger..😊 spännande värld vi lever i💙
Ja verkligen!