Syre

Det är hon som är mittpunkten i våra liv. När vi inte orkar och nästan ger upp, bär hon oss. När vi ibland misslyckas eller gör bort oss, är det hon som tröstar. Utan förebråelser eller fördömanden, enbart villkorslös kärlek.

Det är hon som tar hand om inte bara oss utan också våra barn och deras barn. Hon som trots allt sämre syn verkligen ser oss alla. Inte med sina ögon, utan med hjärtat.

Och det är när hon tvingas kämpa för att få ner syre i sina lungor, som vi alla nästan kvävs.

Mamma

Tagelskjorta och annat lämpligt

Jag inser nu att det finns en tanke bakom tagelskjortan. Självspäkning som fenomen. Gränslöst självömkande. Och ynkligt lidande.

Ett (i singulär = 1) barn har jag fått förtroendet att försöka uppfostra och att ta hand om, om möjligt tills barnet ifråga uppnår vuxen ålder. Men vem är det som under långa möteskvällar ser till att hans hudfärg behålls frisk och hans unga kinder bevaras rundade? Ens gamla mor. Inte ens det förmår eller hinner jag (tagelskjorta, tagelskjorta, ynk och ve).

Å andra sidan har jag i min tur lovat henne att när hon blir gammal på riktigt så ska jag göra mitt bästa för att ta hand om henne. Jag menar, än så länge är hon ju inte mer än 76. Bara barnet,

typ.