Tagelskjorta och annat lämpligt

Jag inser nu att det finns en tanke bakom tagelskjortan. Självspäkning som fenomen. Gränslöst självömkande. Och ynkligt lidande.

Ett (i singulär = 1) barn har jag fått förtroendet att försöka uppfostra och att ta hand om, om möjligt tills barnet ifråga uppnår vuxen ålder. Men vem är det som under långa möteskvällar ser till att hans hudfärg behålls frisk och hans unga kinder bevaras rundade? Ens gamla mor. Inte ens det förmår eller hinner jag (tagelskjorta, tagelskjorta, ynk och ve).

Å andra sidan har jag i min tur lovat henne att när hon blir gammal på riktigt så ska jag göra mitt bästa för att ta hand om henne. Jag menar, än så länge är hon ju inte mer än 76. Bara barnet,

typ.

Sista gången

Ett barn har jag. En son. Det fanns en tid då jag trodde att det gjorde skillnad hur många barn man har, men det gör jag inte längre. Nu förstår jag att varje enskilt barn är det käraste man har.

Varje.

Jag förstår också att det inte gör någon skillnad hur länge det barnet har funnits med en som mamma. Om jag tar mitt barn som exempel, har det funnits med mig i tolv år. Själv har jag funnits i 45 år för min mamma. Och fortsättningsvis är jag det käraste min mamma har, på samma sätt som mina systrar är det.

Av den orsaken tänker jag på de mammor som idag miste sina allra käraste barn. Som nu tvingas inse att de aldrig mer kommer hem. Och herregud så ont det gör i mig,

för deras skull.

Oersättlig – någon?

svamp

Många av oss gör misstaget att tro att vi är oersättliga. Att det som vi gör inte kan göras av någon annan, men så är det inte. Missförstå mig rätt när jag säger så: det handlar alltså inte om den person vi är och den betydelse vi har för andra mänskor. Till den delen är vi faktiskt mer eller mindre oersättliga. Ta exempelvis min mamma, som alltid kommer att vara just det, mamma. Ändå finns i mitt liv många andra som har mammakvaliteter. Som kan stöda mig, vägleda mig och på alla upptänkliga vis fungera som en modersgestalt.

Det jag istället menar är att vi ibland förleds att tro att vi inte kan ersättas, varken i jobbet eller i politiken. Eller i olika föreningar som vi själva väljer att involvera oss i. Där kan vi nämligen ersättas eller rättare sagt: det är själva grundidén. Samtidigt som tanken också är att vi ska komplettera varandra, detta eftersom det för det mesta är fråga om ett lagspel där vi tillsammans skapar något för någon annan.

I jobbet har vi olika uppgifter genom vilka vi alla på sätt eller annat strävar mot samma mål: ökad vinst, god vård. Eller god inlärning. I politiken och föreningslivet förhåller det sig på samma sätt: vi har en gemensam vision och en tanke om hur vi ska nå dit. Och skulle det vara så att vi av någon anledning är förhindrade att just den dagen eller kvällen finnas där vi borde och göra det som förväntas av oss, så kallar vi in en ersättare. För även om vi alla naturligtvis är viktiga så kan vi ersättas. Så är det och så kommer det att förbli.

Repetera: vem är oersättlig?

Ingen.

(Illustreras av: svamparna. Faller en står de andra kvar.)

 

Kalla handen

Strax efter åtta gick jag ut med hunden. Hämtade tidningen. Kokade kaffe. Stekte bacon och ägg. Läste tidningen. Drack kaffet. Och knaprade i mig av allt det stekta. Sen tog jag min bok under armen och kröp ner i sängen igen. Mätt men slut som mänska.

Med täcket noggrant instoppat runt mig bestämde jag mig för att nu stiger jag inte upp igen. Inte förrän min mamma kommit in och ynkat mig lite. Inte förrän hon hållit sin svala hand på min panna.

Så jag väntade. Och väntade. Så granne hon är brukar hon för det mesta nämligen komma förbi ett varv för att se vad vi har på gång under helgen. Men hon kom aldrig. Och jag var så trött så trött och min panna var så bekymrad.

Min syster ringde och frågade när vi är på väg ut till holmen, men vad kunde jag svara? Innan mamma ynkat mig kan jag helt enkelt inte stiga upp. Det är omöjligt. Pannan är för rynkig och benen bär inte.

Fem minuter senare kom första mammahjälpen in. Inringd via en holme ett antal sjömil bort. Fullt utrustad med sval sval hand. Bekymrat tonläge. Och (nästan) bara min. Nu börjar vi om:

Kaffe, någon?