Varm inuti

Ni vet hur allmänt förekommande det idag är att man tar en snyggt vinklad bild av den matportion man ämnar inta? Alternativt sin lyxkaffe, drink, bärsmoothie eller motsvarande. Själv satt jag för bara några veckor sedan vid Sweet Wasa fascinerat (och diskret) spanandes på två tonårsflickor som flyttade på fat, arrangerade blommor, checkade ljus och flashade bilder i en aldrig sinande ström innan de ens tog sig för att SMAKA på kakan! Hur gör dom för att bevara självbehärskningen?! Jag bara frågar. Själv brukar jag ta första tuggan innan jag ens satt mig ner vid bordet. Men det är ju jag (vars standardfras är ”måste äta, lågt blodsocker”).

När jag idag lyxade till det och helt på egen hand traskade iväg till Fazers nyöppnade café för att avnjuta en cappucino stötte jag på ett liknande fenomen, men den här gången väckte det jag såg helt andra tankar i mig. Samtidigt som mitt hjärta blev så varmt och gosigt att det nästan imploderade. Smosh all over!

Tänk er: två män i medelåldern, 60:ish. Den ena mannen håller vid bordet upp en plats åt kompisen som anländer lite senare. De dricker kaffe. Pratar. Båda klädda i rejäla kläder, arbetarhänder som håller i de vita kaffekopparna. Inget fancy kaffe. Inget tilltugg. Då! Plockar mannen som anlände först fram en plastpåse. Virar upp den och tar fram det som finns inuti.  Försiktigt men triumferande lägger han föremålet på bordet mellan dem: en gammal giftspruta av metall.

I modevärlden skulle man använde termen vintage istället för gammal, och just där och då var det också det ord som jag skulle vilja beskriva giftsprutan med. Alldeles speciellt då jag såg den hänförda andäktigheten i de båda männens ansikten. Sen: tar man nummer två, icke-ägaren, fram sin smarttelefon … och börjar fotografera. Många bilder, ur olika vinklar.

Och vet ni vad? Då smalt mitt hjärta.

/ Linda