Lycklig, någon?

Hur lyckliga är vi finländare egentligen, på en skala? Mycket lyckliga verkar det som, åtminstone  enligt FN-rapporten World Happiness Report. I deras årliga mätning har det  nämligen konstaterats att vi inte bara är de lyckligaste blåvita prickarna i världen, utan också att här finns de lyckligaste invandrarna. 

I detta vårt fosterland borde alltså mungiporna ständigt vara fästa vid våra frusna öron och glada skratt eka mellan de snötyngda granarna. Borde, skriver jag. Men det känns som om det skulle vara ganska sällan som det sist och slutligen förekommer. Har vi missat något? Vet vi kanske inte hur det förhåller sig? Själv skulle jag vilja slå ett försiktigt slag för det senare, eftersom det verkar som om vi inte alltid tänker på hur bra vi faktiskt har det.  Jamen om vi inte är medvetna om det, hur kan då resten av världen slå fast att vi verkligen är dom lyckligaste?

Jo: i en undersökning har man kikat närmare på sex nyckelvariabler som sägs vara avgörande för välmående/well-being: inkomst, socialt stöd, frihet, förtroende, generositet och förväntad frisk livslängd. För vår del har vi kachingat in höga poäng för alla variabler. Ändå kan man mellan rapportraderna läsa att vi inte ska brösta upp oss alltför mycket, eftersom skillnaderna mellan topp-tio länderna är försvinnande liten. Till ett annat år kan vi snabbt som attan petas ner på skalan.

Men innan vi ger ifrån oss tronen kanske vi kunde passa på att försöka se på oss själva med världens ögon?

Helt ute och cyklar kan de ju inte vara.

 

Inre kompass my *ss

Har ni någonsin tänkt på hur stor del av våra liv som går åt till att leta efter någonting? Vi letar efter gatan där Findit-tjejen bor (hon som vi köpte den sköna soffan av). Eller så letar vi efter våra avlägsna släktingar, dom som vi äntligen kommit oss för att hälsa på. Vi letar efter restaurangen med dom goda räkorna (jag kunde ha svurit på att den låg här i kvarteret) och efter muséet med den spännande utställningen. Vi letar efter vårt hotell,  sjukhuset och tågstationen. Eller stranden med de flesta soltimmarna och den mjukaste sanden.

Och mitt uppe i allt letande efter alla dessa mänskor och fysiska platser, så letar många av oss också efter lyckan. Fatta hur fullt upp vi har det.

I och för sig borde en del av våra upptäcktsexpeditioner inte innebära några större problem, det vill säga om man hade någon typ av inre kompass eller navigator. Sådär som äldre mänskor ofta har (läs: äldre män). Ni vet den kategorin av mänskor som alltid vet åt vilket håll norr ligger. Som utan att tveka stegar iväg över den ödsliga mossen, slår sig fram genom den djupa skogen eller småjoggar längs storstadens gator. Utan att för en sekund tappa riktningen och med 100% målgaranti.

Själv står man där, utan ett enda jävla väderstreck i sin kropp, och tvekar. Febrilt försöker man minnas vad man lärde sig på biologin: åt vilket håll myrstackarna sluttar eller hur stjärnbilderna blinkar där uppe på himlen. Eller så försöker man minnas var man senast såg någon kännspak byggnad. Är man riktigt trött och desperat står man till sist där och funderar över hur världen annars bara hänger ihop.

Och alltför många gånger känns det som om den tyvärr skulle hänga fel ihop, världen. Myrstackarna lyser med sin frånvaro, stjärnorna döljs av mörka moln och de kännspaka byggnaderna har rivits ner. Mot alla odds kan jag ändå lyckas hitta några kvarter i storstäderna eller längs några kalhyggen i skogen. De gångerna skulle jag gärna vilja påstå att det beror på att jag trots allt har någon nedärvd och primitiv väderstrecksgen, men då skulle jag ljuga. Nio gånger av tio är det ren och skär tur.

Men är jag ledsen för det? Nej. (Jo lite) Använder jag hjälpmedel? Nej. (klart jag gör, varför avstå Google maps? Jag är väl inte född igår.) Kan Google maps finna lyckan åt mig? Nej.

(okej, det sista nejet är väl kanske sant, men tänk om?)

 

 

Sexton år

Eftersom det sägs att det är viktigt att inte ta varandra för givet har jag idag köpt en present till min man. Det är också viktigt, sägs det, att på olika sätt visa sin uppskattning för den mänska man valt att leva med. Och efter sexton år som gifta (och 18 år tillsammans) så finns det en överhängande risk för just sånt, både det att man börjar ta varandra för givet och att man glömmer bort att visa sin uppskattning. Trots att det egentligen inte krävs speciellt mycket för att visa att man ser den andra. Och då menar jag verkligen ser.

Presenten som högtidligen ska överräckas på vår bröllopsdag inkommande fredag, är en skylt. Försedd med ett underliggande budskap som visar att jag verkligen ser honom för den han är, eller vad tycker ni?

Skylt

Och vill man gå på djupet finns det egentligen två budskap i den mycket korta texten. Dels det att jag nödvändigtvis inte uppfattar min man som urtypen av ”normal”, utan istället som en trivsam variant av icke-normal. Läs: personlig. Ibland på gränsen till smärtsamt och irriterande personlig, men man kan inte (och vill kanske inte) få allt. Dels finns där budskapet om my next husband som tillsammans med ordet normal bildar en paradox. Eftersom både han och jag vet att normal i ordets tradionella bemärkelse inte finns på min önskelista, kommer det heller inte – som vi vet nu i alla fall – att bli någon ”next husband”. Äktenskapet ger dock ingen garanti för att båda samtidigt hastar vidare till nästa liv så av naturliga skäl måste det kanske finnas lite spelrum där.

För övrigt ger äktenskapet inga andra garantier heller, utan sett i det här perspektivet finns enbart alternativet att båda parter enligt bästa förmåga jobbar på för att få det hela att gå ihop. För det mesta kurvar livet tillsammans på ganska bra, men precis som med mycket annat finns det perioder under vilka det är svårare att hitta den där himlastormande känslan av ”vi emot världen” som man under den första tiden upplevde. Då blir det kanske lite mer av: Nu går jag och slåss mot världen – ska du med? Om inte kan du väl plocka i diskmaskinen och dra ett varv med dammsugaren istället. Men såna stunder har också en mening och måste få finnas. Att förvänta sig något annat är att lura sig själv.

Och hur fiffigt är väl det?

/ Linda

 

 

 

 

Hjärtekromosomen

IMG_20160719_101516

På långt håll såg vi henne, en spenslig figur i turkos jumpsuit. Med glasögonen fast förankrade på den lilla näsan, långa fina flätor och världens bredaste leende i det genomglada ansiktet. Dom kommer, dom kommer! Trots att jag inte ännu kunde höra hennes ord såg jag på hennes munrörelser vad hon ropade, innan hon sprang iväg mot ytterdörren: vår välkomstpatrull. Nu skulle vi alla lasta in oss i bilen och köra en timme innan vi kom fram till slutdestinationen där vi tillsammans skulle tillbringa några lata dagar.

Vår minsta lilla värd för de dagarna pratar mycket, för att inte säga hela tiden. Hon har klara åsikter kring vad hon tycker om – och inte tycker om. Och hon förställer sig aldrig, man vet var man har henne. Antingen sträcks de smala armarna fram i en varm kram eller så möts man av en kantig ryggtavla. Inte nu! I vintras gick hon i simskola och lärde sig i varmt klorerat vatten att simma, men vill inte gärna släppa badringen i det kyliga saltvattnet. ”För i simhallen bottnar man.” Och det är skillnad. Hennes nya röda fina cykel försedd med tre hjul står parkerad på gården och med mammas hjälp jobbar hon hårt för att  lära sig cykla också i backar, själv. För hon kan själv, vill själv och gör själv. Mycket. Till och med läskoden knäcker hon som bäst. Och älskar att spela spel, allt från Afrikas stjärna till olika kortspel. När vi spelar Finns i sjön tvingas jag se mig besegrad, men försöker tappert att ta det som en kvinna.

Vår favoritperson på åtta hela år, har ett stort hjärta i en humoristisk liten kropp. Med glimten i ögat levererar hon roligheter. Däremellan sjunger hon någon 80-tals låt som mamma eller pappa brukar spela eller sjunga för henne. Och hon är sig själv, helt och fullt: vår lilla kompis som vi tycker så mycket om, varendaste en liten del av henne. Ner till minsta lilla kromosom som hon av någon anledning råkar ha en extra av.

Jag tror att det är en hjärte-kromosom. 

/ Linda