I fredags deltog jag i begravningen av min morfars 101-åriga bror. Efter begravningen skyndade jag mig hem för att fixa discofrilla åt min 10-årige son. Det var de stora kontrasternas dag där ett långt liv stillsamt avslutats för den ena, medan det för den andra nyss inletts och just den här kvällen skulle fyllas av musik, liv och vänner.
När man ser på enbart de siffror som representerar deras åldrar är det inte mycket som skiljer dem åt – en ynklig etta. Men när man försöker tänka på allt det liv och alla de händelser som döljer sig bakom siffrorna är det nästan så att tanken svindlar. Själv befinner jag mig någonstans där mittemellan dessa ytterligheter och medan ättlingen partade loss funderade jag på det här med tid och varför vi upplever den så central för våra liv.
Skulle jag leva annorlunda om jag visste att jag har hundra år på mig att göra allt det jag tycker mig behöva göra? Å andra sidan, skulle jag verkligen vilja veta hur lång min tid här kommer att vara? Efter att ha svarat ett distinkt ”Nej” på den andra frågan tänkte jag en stund på att det ändå vore klokt att se över hur jag vill använda min tid. Men sen insåg jag att det var jag som några timmar framåt hade makten över fjärrkontrollen. Så det blev film.
/ Linda
Linda gillar läget 