PFP – Paus Från Politik

Efter att ha ägnat mina fyra senaste inlägg åt samgångsfrågan eller andra lagom politiskt relaterade frågor tar jag nu en PFP. Min första tanke var att skriva något helt annat och  rubricera texten FFUP – Fucking Fed Up with Politics, men beslöt ändå att hålla min näsa ovanför vattenytan och mina ord inom det anständigas gräns.

Istället ska jag begrunda det faktum att midsommaren snart är här. Ni kanske inte har tänkt på det, men så är det faktiskt. För någon månad sedan avverkade vi julen med nyårsafton strax därefter. Nu har vi två veckor till sportlov och efter det är vi redan inne i mars som avverkas på fyra veckor innan den övergår i april: påskmånad. Och ser ni, sen när vi kastat bort påskgräset som aldrig hann växa till sig och tvångsmässigt ätit upp de sista chokladäggen – då är det maj!

Som vanligt kommer vi att få några bakslag i maj, med slasksnö och skolelever som nästan ger upp innan sommarlovet är här men jag lovar att det kommer att fixa sig! Vi får nämligen lite avbrott med första maj och Kristi himmelsfärd så att vi hinner andas tills blommande juni äntligen står för dörren.

Livet fortsätter och vi med det. Och vet ni – jag är helt hundra på att ni kommer att kunna köra över bron till Replot också den här sommaren.

En riktigt härlig midsommar till er alla!

Helgon och Superhjältar

#november #allhelgona #tillalla vi #saknar #älskat och #tycktom

Sent igår kväll bänkade vi oss i biosalen för att under några timmars tid leva oss in i Marvels fiktiva värld av gudar och superhjältar. På den stora skärmen framför oss var de ibland djupt osams för att sedan gråtmilt försonas. De svingade sig från rymdfarkost till rymdfarkost och tog sig sedan snabbt upp till Asgård och ner igen. Allt medan de jonglerade humoristiska repliker mellan sig. Och de slogs, ordentligt. Men oavsett slagens brutala intensitet, så reste de sig alltid upp igen.

Jag och den unge mannen som satt bredvid mig var fullt medvetna om att vi betraktade  en saga. Garanterat även resten av publiken. Och när man går för att se den typen av filmer, är tanken inte att man ska ifrågasätta riktigheten i det som sker, utan istället få en möjlighet att drömma sig bort från det egna livet. Kanske själv bli odödlig för en stund.

Sen när ljuset tänds och verkligheten med sina otåliga fötter står bredvid och trampar, så kastas man snabbt nog tillbaka till det verkliga livet. Ett liv där vi är så långt ifrån odödliga som vi bara kan komma. Där vi är plågsamt sköra varelser som när det kommer till frågor om liv eller död, egentligen har väldigt lite att säga till om.

Vi kan förstås ta väl hand om oss. Äta riktigt. Motionera mycket. Akta oss för än det ena och än det andra. Ändå har vi inga garantier. Det enda som krävs är att vi är på fel ställe vid fel tidpunkt. Vi råkar ut för en olycka, bakterie, eller en person som inte värdesätter sitt eget liv och därför inte värdesätter andras. Eller så bestämmer sig våra gener för att plötsligt visa vad de långt inne bär på – så står vi där.

Livet är ändligt.

Idag tänder vi ljus för alla dem som inte är längre är här. För dem vi älskat och tyckt om. Skrattat och gråtit med. För dem som vi ibland ropat ”jag hatar dig!” åt.  För dem vi varit vansinnigt arga på men förhoppningsvis haft tid och möjlighet att försonas med.

Och innan det blir dags att tända fler ljus: idag, imorgon eller om något år. Så försöker jag påminna mig själv om att vi inte rår över livet, utan bara över vad vi fyller det med. De mänskor som är här idag är det kanske inte imorgon. Vill vi då verkligen lägga energi på långsinthet och bitterhet? Eller ska vi kanske – även om det många gånger är svårt – satsa på att reda upp sånt som skaver mellan oss. Varje dag berätta för våra nära att vi tycker om dem. Och helt enkelt försöka ha det så bra som möjligt,

tillsammans.

 

 

 

Tid och dess framfart

Vet ni vad jag tror? Jag tror att det någonstans finns en liten gubbe eller gumma som för länge sedan anförtrotts fjärrkontrollen till det stora digitala urverk som mäter upp alla helger i tid. Och inte bara det: jag tror att densamma gubben eller gumman i något skede blivit väldigt besviken på någonting under en helg. Så till den milda grad besviken, att gubben eller gumman helst stökar undan helgeländet så snabbt som möjligt. Inte bara helgen som nu är, utan alla helger.

Så dom ökar på hastigheten. Låter sekunderna, minuterna och timmarna fladdra förbi i allt snabbare takt. Och för varje sekund, minut och timme som försvinner bort, får dom allt lättare att andas. Men samtidigt som deras andetag flyter lättare, börjar alla mänskobarns dito sakta stramas åt. För varje sekund, minut och timme som visar att en ny arbetsdag snart står för dörren, blir mänskobarnens andetag allt tyngre.

Eller så finns det inga sådana gubbar eller gummor. Inga sådana stora besvikelser. Och inga fjärrkontroller eller urverk heller. Kanske är det bara så att tiden går snabbt, när man har roligt? Kanske är det till och med så som det ska vara. Fast hur ska jag egentligen veta det? Jag som bara sitter här en helt vanlig söndagskväll. Väntar på måndagen.

Och hittar på.

 

 

 

 

Egentid – Schmegentid

Idag tänkte jag än en gång på hur fort tid ändå passerar. I ena sekunden kämpar vi febrilt för att få den åtråvärda ”egentid” som vi är övertygade om att vi inte kan leva utan, för att i nästa sekund stå där och se våra barn packa ihop sitt bohag, flytta hemifrån och lämna oss med mer tid än vi någonsin kunnat föreställa oss. Själv har jag ännu några år på mig tills det Ahlbäckska barnet sticker, och trots att de åren garanterat kafoffar förbi på nolltid,  så känner jag mig ändå någotsånär säker. Men många av mina nära råkar just nu befinna sig mitt i hela den här flyttahemifrångrejen som tycks vara så populär där omkring tjugoårsåldern.

Hon som nyss var en sanslöst egensinnig fyraåring som skrek öronen av mig varje gång vi träffades, håller nu på att bygga upp sitt egna liv. Sitt egna lilla hushålle. Egna rutiner, vänner och vardag. Han som ylade som en vansinnig liten varg när han på skidor tvingades dra ett varv runt elljusspåret är nu färdigutbildad, stadgad och självförsörjande. Och här står jag och fattar noll.

Noll koll kokosboll.

Och någonstans där bland alla åren som gick önskar jag att jag skulle ha kunnat kliva in och pausa. Ställa frågor om varför vi inte fattar att ju mer vi fyller den med, desto snabbare går den. Tiden. Idag anklagar vi våra barn för att inte kunna ha tråkigt. Men hur skulle dom kunna ha det? När vi vant dem med att in i minsta beståndsdel boka upp all sin vakna tid. Ofylld tid = tråkig tid = lång tid. Vågar dom ens ha tråkigt? Vågar vi?

Nej.

Så tiden kafoffar vidare och vi med den. Alltmedan vi febrilt försöker klämma in fler saker att göra, mer egentid. Minuter, timmar och dagar fyllda av …. något.  När det enda vi ibland borde försöka göra är att andas. Låta tiden fylla sig själv.

Låta tiden ta tid.