Such a long long day

Idag har jag inte rört mig av vår gårdsplan en enda gång. På förmiddagen gjorde jag förvisso en avstickare till grannen för att hämta studsmatteequipment, men eftersom grannen bor på samma backe tycker jag på riktigt att det inte räknas. Efter det har jag troget hållits på de egna markerna alternativt inom de egna väggarna. Resultatet av detta är att min dag varit sanslöst lång. Helt otroligt så mycket jag gjort utan att för den skull springa benen av mig! Jag har deltagit i  ihopmonteringen av ett exemplar studsmatta. Jag har med andan i halsgropen stått och sett på diverse barn som studsat omkring som små pingpongbollar på nämnda studsmatta.  Jag har med benäget bistånd av likasinnad ommöbleringshooked storasyster möblerat om i vardagsrummet. Vi kör by the way inte tandemsoffa längre, utan numera befinner sig sofforna snyggt arrangerade och grupperade. Från och med denna dag kan familjen sålunda Kronblomma i tur och ordning.

Förutom detta har jag precis som varje god husmor fixat mat x flera åt den lilla familjen. Jag har smäckt ihop glassportioner åt små kompisar och kusiner. Och inte vilka simpla portioner som helst utan jag letade fram the skopthing och gjorde bollar med chokladsås och karamellsås. Förstår ni vilken mamma jag var idag? Typ den bästa sorten (som omväxling). Jag har diskat och tvättat. Inte så att jag stått i en halvisig bäck med vatten upp till knäna, men jag menar ändå… Strävsamt har jag plockat i och ur diverse maskiner. Koppar och fat. Handdukar och sockor. Tills det inte fanns mer att plocka. Tillsammans med min man har jag funderat på vår kommande renovering. Vi har begrundat, ritat och suddat. Googlat på spisar och ytterdörrar. Och inte kommit ihop oss en enda gång! Not once.

Ja herregud vilken dag. Nåväl, det jämnar väl ut sig imorgon. Livet. Då brakar säkert studsmattan ihop. Hunden biter sönder de rentvättade handdukarna medan diskmaskinen skär ihop. Någon av oss glömmer säkert att stänga frysdörren ordentligt så att all glass smälter och rinner ner på köksgolvet. Sen står vi där och anklagar varandra för att vara glömska och nonchalanta och frågar oss hur vi ska kunna renovera ett hus tillsammans om vi inte ens klarar av att stänga en ynka dörr!

Då blir allt som vanligt igen. Tack och lov.

/ Linda