Lindas Bygg & Vetenskap AB

Under de senaste dagarna har tanken om att öppna eget börjat gro hos mig… Mitt företag skulle inte vara av det extremt smalnischade slaget, utan någonting mer heltäckande – om man säger så. Tanken föddes ur det faktum att jag spenderat höstens inledande veckor utförandes de varierande sysslorna tentamensläsning, graduskrivning och husrenovering. Och kan ni tänka er: de tre ovannämnda passar fantastiskt bra tillsammans! De gifter sig, som man säger i matlagningsprogrammen.

Eftersom jag uppnått den aktningsvärda åldern av 41 år har jag mist min förmåga att sitta och tentläsa timme ut och timme in. Samma gäller för skrivandet. Istället måste jag dela upp det i hanterbara bitar som med jämna mellanrum avbryts av kreativa pauser. Och tadaaaa: det är i dessa pauser som renoveringen träder in! (och här kommer nu skrytavdelningen, känsliga bedes vänligen avbryta sin läsning) Under mina kreativa pauser har jag denna vecka sålunda spacklat golv, dvs. spånskivsfogar och skruvhuvuden. Jag har också slipat nämnda golv för att sedan slutligen med hjälp av min gamle far, skurit in matta. När det arbetet var över började i ett annat utrymme tapetdragning och spackling av sanslöst ojämna väggar (ett helt livs tapeter sätter sina spår nämligen, och vi bor i ett lite äldre hus). Som ytterligare grädde på moset har jag fixat upp en gammal TV-bänk.

De kreativa pauserna lugnar ner min inre stress. Och framförallt finner jag i dem lugn att bearbeta det som jag läst eller skrivit. På samma gång utvecklas mitt tålamod: om jag vill få spackelytan jämn så kan jag inte bara kasta dit någonting. Om mattan ska passa måste jag mäta ordentligt och tänka till innan jag skär, annars står jag där med några förargliga centimetrar för lite.

Så vad månde bliva av mig? Jo: Lindas Bygg och Vetenskap AB. Jag tar på mindre vetenskapliga skrivarbeten samt dito renoveringsprojekt. Välkommen med din offertbegäran!

/ Linda

Me and my muscle

Idag har jag utvecklat en alldeles ny och fräsch muskel. På riktigt. Den nya muskeln finns belägen uppskattningsvis 10 centimeter nedanför armbågen. Alldeles direkt under den delen av skinnet som aldrig blir brunt fast hur man än vänder och vrider på armen när man solar. Nu ska ni alla fråga hur man gör för att scheipa upp en noga utvald kroppsdel med en sådan utsökt precision: Bestämde du dig helt enkelt för att fixa en muskel i just det armpartiet? Mitt under allt det vita och lösa? Varpå jag genast ödmjukt svarar: Nej, det gjorde jag inte, jag hade tur. Ren och skär tur kombinerad med sanslöst många bräder innehållande tretums-spik. Utrustad med en st. hammare och en st. kofot har undertecknad ägnat denna Gudsgivna dag åt spikutdragning. Och stapling av bräder. Och bortkärrande av sågspån. Och som om detta inte var nog greppade jag även borrmaskinen (eller skruvdragaren som Timell envisas med att kalla den) för att slutligen skruva loss de triljoner skruvar (eller ”skruv” som redan nämnde man uttrycker sig) som fram tills nu säkrat fanerskivorna under golvlaminatet.

Jag har alltså varit en riktig redig kvinna. Så till den milda grad redig, att min rygg almost inte ville räta ut sig. Den skulle allra helst ha velat stanna kvar i lämpligt olämplig vinkel under resten av dagen. Fast det kunde jag ju inte låta den göra – hur skulle det ha sett ut? Som om jag inte skulle vara van vid lättare byggarbeten? Som om jag skulle ha legat av mig sedan senaste renovering? Nej Gu, som tanten sa. Med ett hastigt dödsföraktande knak rätade jag ut den, varefter jag plågsamt leende svepte ihop en kaka, diskade undan i köket och hängde lite tvätt. För det är ju så att man vissa dagar vill vara duktig. Usch, det är nästan obehagligt så duktig man vill vara. Tur att de dagarna sällan infinner sig.

Dagsverke

/ Linda