… vad det är skönt att leeeeva dåååå. Så gick en av megafavoritsångerna på det daghem där jag tidigare jobbade. Högt i topp går allas HUMÖR och det är det som suuuusen GÖR! Där vid humör och gör var det inte längre skönsång som gällde om vi säger så. Under de partierna tog nämligen hela högen i för kung och fosterland – eller ja, Sauli och fosterland i det här fallet. Här eftersträvades först och främst kraftig volym. Samstämmighet och finkänslighet var någonting som så att säga they couldn’t care less for. Vi vuxna som satt framför dem lyssnade med lätt krampaktiga leenden för att sedan tacksamt bryta ut i applåder när sången var över. Naturligtvis värmer det alltid hjärtat när barnen är glada, men 25 stycken som simultant svallar över av ystra vårkänslor är snudd på vad man kan hantera.
Idag när jag rattade min lilla älsklingsbil fram längs byalandsvägen så kände jag mig som åtminstone fem av de barnen på ett bräde. Jag hörde mig själv först nynna för att sedan gradvis öka volymen… solen skiner himlen är blå... För visst är det så att man kan övertyga sig själv om att man egentligen har det ganska bra? För varje HUMÖR och GÖR som jag i positiv anda gastade fram så blev livet med ens lite ljusare och lite lättare. Förvisso var det inte enbart min förtjänst, allt började redan med solen som efter många dars frånvaro visade sig. Men där fick vi så att säga a real thing going, solen och jag. Det var teamwork av den bästa sorten.
Så nu vill jag säga två saker:
För det första ett stort ursäkta till min lilla by. Detta för att jag kör omkring i en synnerligen otät bil gastandes obehagligt positiva sånger. För det andra: sjung lite för er själva ibland. Sjung, gasta och lev er in! Jag kan nästan garantera att ni kommer att känna tiddelipommet i er själ.
/ Linda