Det är frågan… Rent intellektuellt inser jag ju att svaret på min fråga måste vara, och är, not to curse. Men då det nu bara råkar vara så att symaskinen tar fram mina sämsta sidor. Varenda single one av dem. Och ändå har jag gjort mitt bästa för att undvika just detta. Jag köpte en bra symaskin. Inte den billigaste men inte heller den dyraste. Mängden finesser på den är helt okej. Jag kan om jag vill lyxa till det med lite mönstersömmar, men maskinen borde få inte härdsmälta av alla program den ska hålla reda på. Så vad är problemet? Jo det ska jag berätta för er: den stirrar på mig. Under lugg. Så fort jag närmar mig. Den mäter mig med blicken och flinar när den tror att jag inte ser. ”Kom på bara! Sy lite om du vågar! Vågar du inte? Va? Va? Va?” Och nio gånger av tio slutar det med att jag springer gråtande därifrån. Grym är bara förnamnet.
När jag ska sy måste jag alltså ladda upp mig mentalt. Innan jag ens närmar mig maskinen måste jag visualisera och fokusera on my mission. Det får inte finnas någon tvekan whatsoever hos mig när jag för första gången visar mig för den. Då hugger den direkt. När jag igår bestämde mig för att ta itu med den gardinsömnad som hängt över mig sedan julen, gick jag alltså in i mitt sewing-mode. Jag har djupandats och laddat upp för mitt första möte som de facto ägde rum för tio minuter sen. Och jag klarade det! Mycket bestämt hämtade jag symaskinen och tog den med mig in till köket. Och den visste att nu är det allvar. Inte ett litet flin. Inte ett endaste under-lugg-kikande. Vem är det som är grym idag? Va? Va? Va?
Så här sitter vi tillsammans. Symaskinen och jag. Och båda vet vi att snart blir det sömnad av. Yeah man, we’re going to make some serious gardinbusiness.
/ Linda