Det finns en orsak till allt

Nej jag blev inte och kommer inte att bli sömmerska. Inte heller pilot, städerska eller kärnfysiker. Vissa yrken är jag helt enkelt inte lämpad för medan andra av olika orsaker inte lockar mig. Orsaker som jag med varierande tidsintervall påminns om, till exempel under denna dag då jag hittills stött på två av dem.

Låt oss börja med städerska, ett yrke som jag definitivt inte är lämpad för. Det är inte fint att skylla på andra men jag hävdar att den största orsaken till min icke förestående karriär inom städbranschen är att dammsugaren innerligt hatar mig. Det vill säga inte bara vår dammsugare, utan alla av specifikt det släktet. Även om just vår gör sitt bästa för att bit för bit bryta ner mig till ett skälvande vrak. Idag tog han till trumfkortet när han beslöt sig för att låta munstycket avvika från resten av apparaturen. Men då överlistade jag honom och hämtade mänskans bästa vän: rullen med målartejp. Vid nästa stadsresa ska jag köpa ett nytt munstycke för att sedan ritualbränna och gräva ner det gamla. Djupt djupt ner, lägga stenar på och sen se vem som skrattar sist.

För det andra, sömmerska. En fez och ett halvt liv senare -känns det som – har jag ännu en gång fått bekräftat för mig att även symaskinen hatar mig. I och för sig är känslan delvis besvarad men jag tycker ändå att den kunde bjuda till lite mer. Speciellt eftersom vår symaskin i övrigt lever ett mycket ostört liv.

Slutligen pilot eller kärnfysiker, där pilot går bort direkt eftersom jag inte trivs på små utrymmen. Speciellt om de små utrymmena i nio fall av tio befinner sig okänt antal kilometer upp i luften. Men varför inte kärnfysiker?

Det tror jag inte ens ni behöver fråga.

/ Linda

To curse or Not to curse

Det är frågan… Rent intellektuellt inser jag ju att svaret på min fråga måste vara, och är, not to curse. Men då det nu bara råkar vara så att symaskinen tar fram mina sämsta sidor. Varenda single one av dem. Och ändå har jag gjort mitt bästa för att undvika just detta. Jag köpte en bra symaskin. Inte den billigaste men inte heller den dyraste. Mängden finesser på den är helt okej. Jag kan om jag vill lyxa till det med lite mönstersömmar, men maskinen borde få inte härdsmälta av alla program den ska hålla reda på. Så vad är problemet? Jo det ska jag berätta för er: den stirrar på mig. Under lugg. Så fort jag närmar mig. Den mäter mig med blicken och flinar när den tror att jag inte ser. ”Kom på bara! Sy lite om du vågar! Vågar du inte? Va? Va? Va?” Och nio gånger av tio slutar det med att jag springer gråtande därifrån. Grym är bara förnamnet.

När jag ska sy måste jag alltså ladda upp mig mentalt. Innan jag ens närmar mig maskinen måste jag visualisera och fokusera on my mission. Det får inte finnas någon tvekan whatsoever hos mig när jag för första gången visar mig för den. Då hugger den direkt. När jag igår bestämde mig för att ta itu med den gardinsömnad som hängt över mig sedan julen, gick jag alltså in i mitt sewing-mode. Jag har djupandats och laddat upp för mitt första möte som de facto ägde rum för tio minuter sen. Och jag klarade det! Mycket bestämt hämtade jag symaskinen och tog den med mig in till köket. Och den visste att nu är det allvar. Inte ett litet flin. Inte ett endaste under-lugg-kikande. Vem är det som är grym idag? Va? Va? Va?

Så här sitter vi tillsammans. Symaskinen och jag. Och båda vet vi att snart blir det sömnad av. Yeah man, we’re going to make some serious gardinbusiness.

/ Linda