Ja vad säger man? Det regnar. Igen. Det känns som om vi nu skulle vara inne på dag femhundrasextiofyraochenhalv av detta väder som kännetecknas av små vattendroppar som sakteliga söker sig ner från skyarna. Alternativt häller ner som om någon munter och skojfrisk person öppnat alla himlens kranar på vid gavel. Ett väder som resulterar i att hår och kläder suger i sig en sådan förskräcklig mängd väta att vi alla ser ut som sunkiga och dränkta vattenstämplar av oss själva. För att inte tala om hur våra små fluffiga vita hundar ser ut, de som har magen 15 centimeter ovanför klegget. Usch, jag vill inte tänka på den biten.
Jag har alltid varit och är en höstperson. Jag mår bra när det äntligen blir lite mörkare om kvällarna. När löven skiftar färg och luften känns friskare och renare att andas. Men det väder som råder nu vet jag inte riktigt vad jag tycker om. Jag vet inte heller vad jag ska kalla det. Höstgegg? Regntrist? Eller ja, egentligen vet jag vilka ord jag helst skulle använda i det här sammanhanget. Fast sånt får man enligt Madickens Lisabet bara säga i garderoben och i mina garderober kommer jag inte in. Där är alldeles för fullt med bra-att-ha-grejer vilket gör att jag för tillfället måste vara tyst. Men när jag städat – då mina vänner ska jag uttrycka min åsikt om det finländska vädret av idag!
Trots tråkvädret har vi haft en hyfsat trevlig dag. I vår lilla familj på tre personer är vi nämligen så lyckligt lottade att alla får fira sin far. Förutom det något yngre fadersexemplar som bor i detta hus har vi förmånen att fira två krutgubbar av den gamla stammen. Nu är dock årets firande avslutat och det enda som återstår är ett lätt illamående av alla kakor som intagits under dagens lopp. Medan jag släpar mig till soffan och den utlovade högläsningen av Tintin i Amerika kan ni alla begrunda Mulle Mecks väderdator. Notera: idag är kotten våt.
Burp.
/ Linda