Citroёn mon amour

Idag tog vi årets sista varv genom byn, min lilla plåtlåda och jag. Under sommaren som gått har vi liksom tidigare somrar gungat fram längs vägarna tillsammans. Kilometer efter kilometer har vi njutit av vädret, skön musik och varandras sällskap. Men säg det som varar… I några veckor redan har jag känt hur höstkölden sipprat in vid otäta dörrar och nu insåg jag att det är dags att köra in fröken i uthuset, bädda om henne och ta farväl tills vi ses nästa vår igen.

Innan jag köpte henne visste jag inte hur mycket man faktiskt kan tycka om en liten bil. Idag skulle jag, med risken att ni skrattar åt mig, nästan kunna säga att jag älskar henne. Eller ja, det är väl inte henne som jag älskar utan allt det som följer med på sidan om. Jag älskar att köra med öppet tak under en klarblå himmel och när solen och vinden behagligt värmer min nacke. Jag älskar doften av saltvatten när jag närmar mig bron och hur jag kan höra måsarnas skrik rakt över huvudet. Jag älskar till och med skramlet från motorn. Ett skrammel som tidvis är så högljutt att jag måste vrida upp stereon till maxgränsen för att överhuvudtaget ha koll på vilken musik jag lyssnar till.

Min bil är mer än en bil – hon är den ultimata blandningen av tiddelipom och jopphejdi. Och jag tror på allvar att vi skulle få en lite lyckligare värld om vi alla mellan varven tillät oss att gunga fram i en liten Citroёn Dyane från 1972. Tror ni mig inte? I så fall måste ni boka in er på en provtur, tyvärr blir det först våren 2013. Tills dess få ni njuta av henne på bild…

God Natt,

/ Linda

Förvisad till köket

Här sitter jag nu i min ensamhet. Förvisad till köket. Det är synd om mig! Ja usch så synd det är om mig – här har jag ju inget annat att göra än att äta lite fredagschips. Eventuellt tar jag en fredagsöl på det. Ni kanske undrar varför jag sitter här och beklagar mig? Om inte drar jag hela storyn ändå:

Resten av familjen, dvs. man, barn och hund tittar som bäst på Fångarna på fortet, ett program som när det utformades inte hade mitt veka hjärta i åtanke. När jag tittar känner jag varje obehaglig kackerlacka som faller ner på de stackars tävlandes ryggar. På samma sätt kväver jag nästan mig själv av medkänsla när de tvingas dyka genom trånga vattenfyllda rum. Följden av detta blir att jag kan sitta varken stilla eller tyst och det uppskattas inte av min lilla familj. Alls. Så vad händer? Mamma Linda uppmanas vänligt men bestämt att avlägsna sig.

Lite kluven är jag allt: ska jag vara ledsen över att jag inte får vara med eller ska jag glädjas åt friden i mitt lilla kök? Även om det är ett svårt dilemma tror jag nästan att jag får gå på det senare. Frid är sällan fel! För att inte tala om fredagschips. Och en öl.

God Natt!

/ Linda