Eftersom min man egenhändigt jagat och fällt 400 gram färdigskivad gris i Citymarkets kyldisk kockas ikväll traditionella etniska rätter i vårt lilla kök. Jag minns ännu hans hoppfulla och oförstörda min när han för några dagar sedan stolt visade upp sitt nedlagda byte och deklarerade att här ska minsann ätas fläskdopp! Hur skulle jag kunna neka honom denna stora men ändock ödmjuka önskan? Vilken typ av människa och fru skulle jag då vara? Ingen bra sådan säger jag bara. Ingen bra alls.
Så idag inföll dagen D som i fläskdopp och tiden för some serious cooking var inne. Full av tillförsikt kavlade jag upp ärmarna och grep mig an det stackars skivade djuret. För att riktigt hotta till det hela tillredde jag trindpärona som sidedish. För er icke insatta i potatiskokningens ädla konst kan jag meddela att trindpäror är potatis som kokas oskalad. Och mitt i allt detta fantastiska, när jag med klädsamt rosiga kinder stod där vid spisen, slog det mig med full kraft: vilken bra fru jag är! Fatta vad jag gör för min man! Kokar trindpärona och steker fläsk bara sådär. Jag hoppas verkligen att han tillfullo förstår att uppskatta mig och mina kvaliteter.
Att jag sedan brände mig alldeles något djävulusiskt när fettet vansinnigt hoppade kring fötterna på mig är en annan historia. Inte ett ont ord kom dock ur min mun. Inte ett endast ett. Som den goda hustru jag bevisligen är vände jag allt inåt och med ett blitt leende på mina läppar brände jag istället några ilskna små svavelosande hål på mina inre organ.
It sure kostar på att vara en god hustru – but someones gotta do it…
/ Linda
Linda gillar läget 