… that is the question. Och när jag säger blow så menar jag den typen av blåsande som man gör medan man samtidigt håller för näsan. Typ att man blåser inåt sin lilla lekamen istället för utåt. För några veckor sedan lärde jag mig att svaret på frågan för min del är not to blow. Har man som jag en särdeles deprimerande historia som öronbarn bakom mig är det här tydligen det sista man ska göra. Det kan ni andra öronbarnskamrater komma ihåg. Sätta det bakom örat så att säga! (Förlåt. Jag är inte genomrolig när jag är trött.)
I detta nu befinner jag mig alltså i den situationen att jag om en kort stund ska infinna mig hos den öronläkare som jag gick till som barn. JA han lever än, det är ju inte fruktansvärt länge sen. Och precis nu jag känner jag hur jag pötsligt blir åtta år igen i väntan på att han ska spänna ögonen i mig och säga: Linda – HAR du simmat utan öronproppar? Även om han nu kommer att säga: Linda – VARFÖR höll du för näsan och blåste på samma gång? Och jag slår ner mina små blå ögon, petar lite fram och tillbaka med foten medan jag tyst säger: men jag tänkte inte på det. Förlåt. Jag ska inte göra om det.
Men även om jag inte skulle göra om det så är det för sent den här gången. Och även om jag i all min obetänksamhet lyckades spränga ett litet prydligt hål i min vänstra trumhinna, så måste jag försöka se ljust på det hela. En liten positiv bieffekt har jag faktiskt kunnat notera: I can do partytrick med örat! Det märkte jag när jag blåste ”bara ifall” för att undersöka om det verkligen är ett hål där. Tänk! När jag nu håller för näsan och blåser så tjuter det något infernaliskt både i och utanför örat. Det är först något att skriva i cv:n!
/ Linda
Linda gillar läget 