Efter att ha spenderat halva min ungdom (eller så känns det åtminstone) väntandes på en gul färja av plåt, uppskattar jag vår bro alldeles fantastiskt mycket. Till och med sjukt mycket, som programledarna i Bolibompa skulle uttrycka det. All väntan under årens lopp var dock inte själsdödande och tråkig, utan vid färjfästet löste vi under fredags- och lördagskvällarna många av de stora världsfrågorna. Synd bara att vi inte skrev ner våra banbrytande idéer och projekt – jag är nämligen övertygad om att världen idag skulle se annorlunda ut om vi förverkligat åtminstone en del av det som vi under häftiga diskussioner kom fram till under småtimmarna.
Vid färjfästet blev jag under somrarna anfallen av vildsinta skärgårdstärnor. Där blev jag också sagolikt frustrerad de gånger när jag insåg att jag hamnat mitt i pausen och inte skulle hinna till tandläkaren slash krogen slash butiken innan den stängde. Jag har skuffat bilar som inte velat starta både av färjan och på färjan och var jag bara tillräckligt kär har väntan förflutit utan att jag ens märkt av den… Så här i efterhand märker jag att ju längre tid som går desto mer idealiserad blir min bild av tiden utan fast förbindelse. Men ändå: jag älskar vår bro djupt och innerligt.
Igår flängde jag som en skållad råtta fram och tillbaka på nämnda bro. Utan att stanna och vänta EN ENDA GÅNG. Fatta! Till slut blev det till och med för mycket för denna nyblivna 40-åring med resultatet att den sista flängningen uteblev och vinprovning byttes ut mot TV-kväll i soffan. Poängen är dock att om jag orkat så skulle jag ha haft möjlighet att åka in till stan ännu en gång. Här var det dock inte färjan som bromsade mina planer. Här var det helt krasst forty years of serious living.
Till sist bjuder jag på lite nostalgi, varsågod Pellinge-färjan! (som jag bara behöver vänta på en gång i året)
/ Linda
Linda gillar läget 