… tänker jag och säger: okej! Det fixar jag. Innan vi är så långt fram i tiden har säkert resten av livet fallit på plats. Allt det andra har blivit gjort. Solen kommer att skina, himlen vara djupt blå och jag själv lugn, utvilad och vuxet klok. Det kommer att bli jättebra! Sen.
Problemet är ju bara det att det ganska sällan blir just det, jättebra. Ibland inte ens bra. För vartefter en del saker avklaras kommer nya istället. Och det där livet som mirakulöst ska falla på plats faller många gånger (irriterande nog) lite vid sidan om. Så att säga bredvid platsen. Solen skiner alltför sällan eftersom vi trots allt bor i Finland och istället för djupt blå är himlen oftast varierande grå .
Så när ”sen” obönhörligt närmar sig stiger frustrationen. Över att det aldrig blir som man tänkt sig. Över att man inte kan hålla käft. Över att det ska vara så svårt att i följd uttala tre små bokstäver: n e j. Eller sju, om man har någon slags uppfostran i ryggen och har lärt sig att vara artig: n e j t a c k.
Så man knogar på. Flyttar fram tidpunkten för när man ska kunna andas ut och njuta av frukterna från det man åstadkommit. När man ska kunna äta choklad och dricka vin en helt vanlig tisdag för att man inte har annat att göra. Helt enkelt bara för att man vill och kan.
Och för att man till sist kanske är vuxen nog att våga vara sig själv närmast och säga … nej tack.
(utom till choklad och vin då)
Linda gillar läget 