… jag skulle försöka hitta mig själv igen, vad tror du om det pappa? Du liksom många andra kanske inte ens märkte att jag inte har funnits här men någonstans längs vägen tappade jag bort mig själv, vem jag är och vad jag vill. Miste konturerna och flöt ut tills allt som fanns kvar bara var en trasslig och trött liten blondin utan mål eller mening. Senast jag skrev hintade jag lite om det så du pappa som känner mig bra kanske förstod vart det lutade? Å andra sidan, hur skulle någon kunna förstå när jag inte ens gjorde det själv.

Ibland får man höra om människor som går in i väggen fast så var det inte för mig. Under de senaste åren har jag istället gått fram och petat lite försiktigt på den, knackat försiktigt för att testa hållbarheten. Trevande låtit fingrarna följa fogarna mellan tegelstenarna. En kort stund vilat pannan mot det svala murbruket medan jag försökt känna efter om det verkligen är något jag alls vill slå huvudet i. Speciellt efter att jag sett effekterna på andra människor och hur de en lång tid efteråt kämpat för att kravla sig upp på fötterna igen.

Så nej. Jag varken sprang eller gick in i den utan satte mig stillsamt ner framför den. Trött i hela mig. Full och tom på samma gång. Full av allt det som hänt och som livet fört med sig. Men samtidigt så tom att jag inte visste vart jag skulle ta vägen om jag inte haft min lilla vägg att tryggt sitta intill och betrakta.

Du undrar kanske vad jag har gjort under månaderna som gått? Jag har gråtit en del. Vandrat kilometer efter kilometer längs grusvägar och genom skog, alltmedan den gick från vinterblekhet till vår- och nu sommarfärger. Jag har också börjat sjunga i kör och hängt med på min första körresa, tänk! Jag har till och med börjat kunna läsa igen, även om det räckte länge innan koncentrationen bar hela vägen.

Och VET du vad som hände sen pappa?! Som grädde på moset och pricken över det redan så trassliga i:et fick vi veta att samarbetsförhandlingarna vid mitt jobb landat i att min organisation inte längre kommer att finnas efter sommaren. Fatta. Allt vi gjort kommer framöver att göras i mindre skala och under annat namn. Så efter lång väntan fick jag till sist ett telefonsamtal om att mina tjänster inte längre behövs. Jag tänker att det är både lessamt och sorgligt att man monterar ner något som fungerat så bra. Där vi fått utvecklas, göra gott och ha roligt tillsammans med ett otroligt gäng kollegor. Men nu har också det landat och jag tror faktiskt att det så småningom blir helt okej för mig, eftersom det allra allra bästa med min arbetsplats var just det: kollegorna, sammanhanget och att vi ville så mycket och funkade så bra tillsammans. Vad finns för mig att sakna när det inte längre finns där?

Så jag har haft – som en av mina gamla vänner brukar säga – en rent märkunderlig vår. En vår som har landat i den ständigt återkommande frågan: vad vill jag bli när jag blir stor? Vad vill jag fylla mina dagar med? Vad är viktigt – på riktigt?

Medan jag grunnar på det bygger jag staket. Svär över disken som ständigt hopar sig. Svär över det outsinliga regnet och gräsklipparbensin som alltid är slut de få gånger solen skiner. Träffar vänner, pratar och skrattar. Vandrar några kilometer till med min trogne gamle hund. Läser ännu en deckare. Väntar till helgerna då jag får höra senaste nytt från Dragsvik. Dricker lite portvin med mamma. Kör bort skräplast efter skräplast med min man till det som snart kan kallas mitt andra hem, Stormossen.

Eller vänta … är det kanske just det som är det viktiga?

Att leva.