Kategoriarkiv: Personligt

Orkar bara inte orka

I slutet av juli blev jag med Fitbit, den smidiga pulsklockan med det smått obehagliga namnet. Jag anar att ingen av dem som utvecklat produkten hade kontakter till Finland. Om så varit kan jag tänka att den kanske skulle ha getts ett annat namn för att undvika så att säga obehagliga associationer. Nog om det.

My fitty bit and I ägnade därefter resten av år 2019 åt att ta 2 424 433 steg tillsammans. På fem och en halv månad knallade vi 2630 kilometer. Om jag hade fortsatt rakt fram istället för att varje gång pliktskyldigt återvända till ursprungspunkten, hade jag via Estland, Lettland, Litauen och Polen kunnat nå Munchen. Eller, om jag istället tagit båten över till Umeå och sen fortsatt ner genom Sverige, Danmark, Tyskland och Belgien – hade jag nått Paris där vid nyår. OCH, om jag skippat sådana detaljer som jobb, familj och förtroendeuppdrag kunde jag ha kommit nästan hur långt som helst! Fatta! Med fötterna.

Samtidigt som jag nött vägarna (och hunden) har jag någonstans längs vägen tappat 8 kilo av the Linda you once knew. Jag har umgåtts och pratat med systrar under otaliga gemensamma kilometer. Och tänkt väldigt mycket under de kilometer som jag avverkat på egen hand. I motsats till vad jag gjorde under tiden pre-Fitbit: tänkte medan jag skrev. Skrev för att tänka.

Men medan min kropp mår bättre och översvallande tackar mig,  är jag lite besviken på huvudkontoret. Under lång tid hyste jag någon slags förhoppning om att allt detta vandrande och tänkande skulle resultera i också en tydligare struktur i den blonda avdelningen högst upp. Att jag snart skulle vara så genomtänkt att jag visste precis hur jag ska hantera och sortera allt det som hänt under åren. Att jag skulle veta vad jag vill med mig själv och vart jag ska ta mig nu. Men nej. Min kropp må vara starkare men anden är fortsättningsvis svag. Hen vägrar ta itu med saker. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att hen smygstädade ut allt vettigt med de kilon som försvann. Dummadumma.

Borde jag kanske köpa en Brainbit? Finns de i butik ännu?

 

 

Det finns inte bara en – av mig

Sången ekar mellan de tjocka stenväggarna när vi tillsammans står upp och sjunger för henne och för alla de 102 år som hon har levt. Jag drar det en gång till för er: Ett. Hundra. Två. Medan vi sjunger sitter hon där vid bordsändan och ler mot oss. Inte bara med munnen, utan också med sina kloka ögon. Min äldsta nu levande släkting, farmors syster.

Runt borden sitter fler av mina släktingar uppradade. En del av dem har jag aldrig träffat förr utan bara hört berättas om, ändå är igenkänningsfaktorn hög. I någras ansikten ser jag mina ansiktsdrag. Mig själv om några tiotal år. I andras sångröster hör jag min egen röst, som helst undviker de allra högsta tonerna och mår som bäst i det låga registret. Och jag anar att de spridda skratt som hörs är orsakade av en humor som långt påminner om min. En humor och en självironi som hjälper oss när vi ska ta oss vidare genom alla de dagar vi möter. Både de bra dagarna. Och dagarna då ingenting vill bli till något: those crappy days.

Tänk att två mänskor kan bli så många. Till och med fler än de som en lördagskväll i oktober sitter här. Många har inte haft möjlighet att ta sig hit och många finns inte med oss längre. Men trots att skaran stadigt decimeras, är de alla ändå högst närvarande i kvällen. Och betryggande är, att samtidigt som vi i ena änden av skalan minskar i antal, så kommer nya små skrikungar i skalans andra ände. Livslopp. Kretslopp. Vad man än vill kalla det. Och hur man än vrider och vänder på det.

Så är det ganska fascinerande.