Ibland tänker jag på hur lätt livet skulle vara om man helt enkelt gick in för att tänka svart eller vitt. Upp eller ner. Ja eller nej. Om man istället för att försöka förstå alla perspektiv, rädslor och förhoppningar bestämde sig för att kasta i högsta växeln och köra rakt mot sin bestämda åsikt. Utan att bry sig om dåtid, nutid eller framtid.
Ibland tänker jag också på hur lätt livet skulle vara om man var någon annan. En person som kunde säga till alla de andra att man inte bryr mig om hens världsbild eller sanning, eftersom man inte vill eller behöver. Eftersom den egna sanningen är den enda rätta.
Ibland, förstår ni, tänker jag att det vore ganska fantastiskt.
Men istället sätter man sig där, mittemellan, och vet ni – det kan bli lätt jobbigt. Ibland rent av frustrerande under all den tid man lägger ner på att försöka förstå och översätta vad den ena personen vill föra fram till den andra. Inte för att de pratar olika språk, men för att de helt enkelt inte ser varandras tankar och motiv.
Och precis där, i mittemellanrummet, odlar och vårdar man sitt lilla magsår ömt. Magsåret som ska visa att man lever och att man ännu hyser någon slags tröstlös förhoppning om att det är just det, som en gång för alla ska bevisa att man försöker göra sitt bästa för våra barn och det samhälle som de ska tillbringa sin framtid i.
Aj.
Linda gillar läget 