mittemellan – välillä – in between

Ibland tänker jag på hur lätt livet skulle vara om man helt enkelt gick in för att tänka svart eller vitt. Upp eller ner. Ja eller nej. Om man istället för att försöka förstå alla perspektiv, rädslor och förhoppningar bestämde sig för att kasta i högsta växeln och köra rakt mot sin bestämda åsikt. Utan att bry sig om dåtid, nutid eller framtid.

Ibland tänker jag också på hur lätt livet skulle vara om man var någon annan. En person som kunde säga till alla de andra att man inte bryr mig om hens världsbild eller sanning, eftersom man inte vill eller behöver. Eftersom den egna sanningen är den enda rätta.

Ibland, förstår ni, tänker jag att det vore ganska fantastiskt.

Men istället sätter man sig där, mittemellan, och vet ni – det kan bli lätt jobbigt. Ibland rent av frustrerande under all den tid man lägger ner på att försöka förstå och översätta vad den ena personen vill föra fram till den andra. Inte för att de pratar olika språk, men för att de helt enkelt inte ser varandras tankar och motiv.

Och precis där, i mittemellanrummet, odlar och vårdar man sitt lilla magsår ömt. Magsåret som ska visa att man lever och att man ännu hyser någon slags tröstlös förhoppning om att det är just det, som en gång för alla ska bevisa att man försöker göra sitt bästa för våra barn och det samhälle som de ska tillbringa sin framtid i.

Aj.

 

 

 

 

 

Svensk, svenskare, Replotbo

Då jag var sju år kunde jag inte sjunga Modersmålets sång. Jag tyckte om att sjunga så när det kom till själva melodin uppstod inga större svårigheter. Problemen infann sig istället i samband med texten då jag istället för ”härligt” sjöng hälit, istället förljuvligt” juovli. ”Bringar” hade jag ingen aning om vad det betydde, men det gick ändå bra att uttala. Typ samma på högsvenska som dialekt. Och modersmål blev helt enkelt … måodäschmål.

Trots vissa svårigheter i det praktiska utförandet tyckte jag från första stund om sången. Om den mäktiga känslan som infann sig när man fick sjunga många tillsammans i ett litet klassrum i en liten skola i en liten by någonstans i Finland. Tillhörigheten så att säga tilltalade mig. Den och känslan av att höra till ett större sammanhang.

Även om sammanhanget med åren konstigt nog både krymper och växer, känner jag fortsättningsvis på samma sätt. Addera den känslan med översentimental fyrtiosexåring så inser du att upplevelsen är något utöver det vanliga. Skillnaden är den att samtidigt som jag känner mig så väldigt väldigt finlandssvensk, så känner jag mig idag också som en del av världen, eftersom mitt språk är lika viktigt som ditt. Språket är jag och jag är språket.

Det är via språket som vi förmedlar budskap, berättar vem vi är och vem vi vill vara. Trots att vi kanske inte använder de samma orden så möts vi ofta ändå. Varför? Jag tänker mig att det beror på den egna viljan. Om vi har en uppriktig vilja att förstå varandra.

Förstår vi.

 

 

 

Frustration – och samma på finska

Jag vet, säger jag.

Jag vet att det är svårt. Jobbigt. Och frustrerande. Att det många gånger inte finns några hållpunkter, inget att koppla till. Att det inte är sådär enkelt som att lägga det ena ordet bredvid det andra och då se att de betyder samma sak.

Jag förstår, säger jag. 

Att du tycker att det är svårt, jobbigt och frustrerande. Men det finns inga genvägar. Du kommer inte plötsligt att kunna prata flytande finska. Du måste nöta in det. Utantill. Du måste lyssna på vad som sägs. Våga prata. Och när du gör det så måste du glömma all stolthet, det spelar nämligen ingen roll att det du säger inte är felfritt. Alla former måste inte vara rätt. Det som spelar roll är att du pratar trots att det mellan varven känns som om du skulle sitta i en läckande båt. Och så kommer det att kännas, ofta.

För vi behöver kunna båda språken. Vi bor i ett tvåspråkigt land och det finns inga genvägar. Vi behöver dem för att kunna leva och jobba här. Men egentligen är det ändå inte den största orsaken. Den största orsaken består av att vi alla, oavsett språk, är finländare och därför har ett ansvar för varandra. Att förstå och göra oss förstådda.

Så vi fortsätter traggla. Och frustreras. Kaadun. Tutustun. Tapaan. (Inte tapan, då blir det fel!) Samtidigt som man inom ett av våra regeringspartier tillsätter en arbetsgrupp för att utreda möjligheten att slopa skolsvenskan.

Och för det, har jag ingen förståelse.

Vi pratade om döden, idag

Det finns en tid i livet när vi tror att vi är förskonade från döden. När vissheten är näst intill total om att det inget finns där som kan hota eller skada. Vad skulle det kunna vara? Men vartefter tiden går och vi tvingas möta olika utmaningar ökar gradvis insikten om att det här som vi kallar livet kanske inte är fullt så enkelt ändå. Det finns saker där ute som vi inte rår på, hur mycket vi än skulle vilja.

Idag pratade vi om det, min vän och jag. Av olika orsaker har det för oss båda blivit plågsamt tydligt under de senaste åren. Men trots denna tydlighet känns tanken på att vi skulle förlora någon av dessa våra nära nästintill oförståelig. Hur är det ens möjligt att förstå?

Men vi kan inget åt döden. Däremot kan vi åt livet. Vi kan berätta för varandra att vi bryr oss om varandra. Att vi uppskattar den andra. Och att någon är oss kär.

Så då gjorde vi det, berättade.

/ Linda