Vem eller varför?

Jag tror att jag är mest ögon, en person som iakttar. Mest av allt tycker jag om att betrakta andra mänskor och hur de funkar tillsammans. Delvis för att jag ser det som ren och skär underhållning, men mest för att jag är intresserad av hur vi får tillvaron att gå ihop med olika viljor och skiftande åsikter. Hur mycket pratar jag då? Tyvärr mindre och mindre, eftersom jag ibland får känslan av att det kanske inte är mödan värt.

Men nu var det ju inte mig det hela skulle handla om, utan frågan om varför vi så ofta lägger fokus på vem och inte varför. Vem gjorde det här och vem gjorde det där – istället för att fråga varför gjorde hon eller han så? Igår och idag har jag iakttagit alltför mycket ”vem” (liksom under de två senaste åren) och nu börjar jag tycka att det är dags att skippa den frågan.

För att belysa hela vem/varför-problematiken tänker jag ta en fiktiv kommun till hjälp, vi kan kalla den Knorsholm. I den här kommunen skulle man välja en ny kommunstyrelse men eftersom man inte kunde enas om vem som skulle leda den och inte heller om vem som skulle göra det med henom,  valde en del av knorsholmarna den ovanliga utvägen att åberopa proportionella val.

I samband med det här och strax efteråt lades stort fokus på frågan VEM som drog igång det hela och VEM som röstade hur. När frågan istället borde lyda varför drog man igång det hela och varför röstade man som man röstade. Själv tänker jag att om man istället för att beskylla varandra för än det ena och än det andra, vågade fråga just de frågorna, skulle man eventuellt bli lite klokare.

Varför begära proportionella val? Upplevde man att man inte blev lyssnad till – VARFÖR i så fall? Saknades förtroende för någon part – VARFÖR i så fall? Ville man ha en större förändring – VARFÖR?

Varför röstade enskilda personer som de gjorde? Delade man kanske samma värderingar och åsikter med en viss grupp – VARFÖR i så fall? Upplevde man att ens röst hördes och uppskattades i enbart ett visst sammanhang – VARFÖR?

Att sånt.

Men nu ska jag gå och lägga mig. VARFÖR – kanske ni undrar. Jo för att jag är trött.

 

 

 

 

 

Närdemokrati och annat spännande

Under de senaste åren har det snackats mycket om närdemokrati. Man har funderat på allt från vad det nu riktigt är och hur det fungerar, till om det faktiskt är det som vi ägnar oss åt här ute i (o)bygden. Själv tänker jag att närdemokrati betyder att vi som medborgare har möjlighet till direkt inflytande över politik och förvaltning i det område där vi går och lägger oss till natten. Om min säng mestadels står i Replot som finns i Korsholm – har jag möjlighet att påverka det som händer runtomkring mig. Jag får rösta i kommunalval, jag kan lämna in initiativ och jag kan kontakta förtroendevalda när något bekymrar mig eller jag har en så fruktansvärt bra idé att jag knappt kan sova om natten.

Så långt den tydliga biten. Sen återstår frågan om huruvida det är närdemokrati som vi till vardags sysslar med och hur bra vi egentligen lyckas med det. En fråga på vilken jag väl ändå vill svara ja, även om det naturligtvis alltid finns rum för förbättring och tur är väl det. Vad skulle vi ta oss till om allt bara funkade, om vi ansåg oss vara färdiga? Demokratiska till döds, liksom.

Men om vi nu lyfter blicken högre och kikar över Replotbron (har ni inte en Replotbro kan ni ta något annat stort) mot nationen och riksdagsvalet, så märker vi ganska snart att vårt Finland inte är så där fruktansvärt stort, typ som en mindre kinesisk stad. Ett tydligt tecken på det är att vi känner hälften av riksdagsvalskandidaterna och är släkt i minst tredje led med en femtedel av dem. Så vad innebär det? Närdemokrati på nationell nivå.

Vi känner dem och de känner oss. Alla har vi gemensamma släktingar eller bekanta. Vi har gått i de samma skolorna, lekt i samma områden, gått på samma bio. Och vare sig vi pratar svenska eller finska så finns alla på ett telefonsamtals avstånd. God dag eller Hyvää päivää bara, och så kastar vi fram vad vi har på hjärtat.

Här finns partier för alla önskemål. Riksdagskvinnor- och män med olika specialkompetenser och målsättningar. Det finns de som redan suttit med en tid och det finns de som engagerat vill ge sig in i det hela. Vi har stadsmänskor och landsbygdsmänskor och de som är lite av allt. Mänskor som oss. Som lever i vår verklighet och inte bara vill upprätthålla den utan också förbättra.

Så vad vill jag säga med det? Att det inte finns en ursäkt i världen som skulle täcka upp för det att inte gå och rösta.

Ingen, så pallra er iväg på söndag.

(Själv röstar jag på SFP och nummer 45, Ingo – för ny energi och fräscha ögon!)

 

 

 

Sväljklart

20190403_173440_Clean.jpg

Då Yle i en artikel kring gårdagens historiska möte skrev ”sväljklart” istället för självklart, blev det så fel men ändå plågsamt rätt. När beslutet nu är klart, är det många som har en hel del att tänka över och svälja för att vi tillsammans ska kunna gå vidare.

Det finns de som måste svälja besvikelsen över att det man arbetat hårt för inte kommer att bli verklighet. Medan andra sväljer den eventuella sorgen över att man den här gången inte hade möjlighet att handla i enlighet med sin övertygelse. Många försöker kanske svälja känslan av att ha blivit missförstådd, sviken och uthängd av mänskor man litat på. Och en del sväljer försiktigt undan den egna glädjen, i någon slags omtanke av sina för tillfället tilltufsade vänner.

Att komma igen blir högst antagligen inte lätt för någon av oss, oavsett om man är förtroendevald, kommuninvånare eller tjänsteman. Ändå är jag övertygad om att vi kommer att göra det. Jag skulle till och med kunna säga att det är ….

Sväljklart.

 

Family, friends and …. politicians

Jag rensar mitt liv som bäst. Reder upp i köksskåp och lådor, organiserar i raka rader. Bara det som vi behöver får stå kvar när jag äntligen släpper taget om alla de udda muggar, koppar och fat som samlats genom åren. Och vartefter skåpen blir luftigare och får en tydligare struktur känner jag hur också mina tankar skärper till sig. Låt mig därför presentera:

Samgångsförhandlingarna – en epilog

I september 2017 beslöt Korsholms kommunfullmäktige att inleda samgångsförhandlingar med Vasa stad där målet var att få ett samgångsavtal som fullmäktige därefter tar ställning till. I samma veva godkände vi också en åtgärdsmotion som fogades till beslutet: Innan fullmäktige tar det avgörande beslutet angående en fusion eller samgång med Vasa hålls en rådgivande folkomröstning i Korsholm. Själv röstade jag för såväl förhandlingar som åtgärdsmotion av orsaker som jag tidigare skrivit om (exempelvis här kan ni läsa om det).

Och vet ni – nu är vi vid målsnöret.

När vi inledde det hela sades det att vi ska utarbeta ett så gott avtal att ingen ens vill eller kan säga nej till en samgång. Ännu i januari det här året var vårt avtal ”det bästa vi kan få”. Till och med så bra att folket fick ta del av det innan de skulle rösta huruvida de kunde godkänna att vi med det i botten slog ihop våra påsar med grannstaden. Och vet ni – det visade sig att många inte var med på noterna. Anmärkningar strömmade in och majoriteten av de som röstade sa tack men nej tack.

Rådgivande folkomröstningar är trots allt: rådgivande. Sen är det upp till de förtroendevalda att avgöra i vilken mån de olika råden spelar in. Här skulle man alltså ha kunnat tänka fine, vi har erfarenheterna från förhandlingarna, vi har avtalet (som sades vara bra), vi har kommuninvånarnas gemensamma röst som starkt visade att man ännu inte är villiga att ge upp Korsholm – nu går vi in i fullmäktigesalen och fattar beslut. Helt i enlighet med den tidtabell som spikats och under processens gång hårt hållits fast vid.

Men vet ni – man tänkte inte så. Som i en handvändning blev det mycket goda avtalet halvfärdigt och istället för att följa den turordning man synkat med grannstaden valde man att skicka tillbaka hela alltet. Och där någonstans, föll Linda Sofia Karinsdotter av kärran.

Nu?!

Eftersom jag drabbats av förbannelsen att försöka se och vilja förstå alla sidor, kan jag sätta mig in i varför man tycker att detta var nödvändigt. Jag kan också delvis förstå att man kan resonera att det här skulle vara ett sätt att tillmötesgå folket. Men tyvärr ser det istället ut som om man helt enkelt inte … vill ta emot folkets råd kring samgången. Här kan man också komma ihåg att vi aldrig någonsin har beslutit att det avtal som utarbetas och läggs fram ovillkorligen ska resultera i en gemensam organisation. Vi förhandlade eftersom vi ville se hur en potentiell gemensam stad skulle kunna byggas upp – sen skulle vi ta ställning om vi valde att genomföra det hela. Så jag upprepar:

Nu?!

Efter det att tidtabellen under hela processen ifrågasatts? Efter att man sagt att avtalet är bra? Efter genomförd folkomröstning? Och alldeles innan beslut ska tas i fullmäktige, ett beslut som efter folkomröstningens efterdyningar lutat åt att bli negativt.

Jag har lärt mig att man inte ska kasta sten i glashus så jag håller mig från det. Jag har också lärt mig att om det ändå ska kastas något så är det den som är utan synd som får kasta först, så någon annan får inleda det hela. Men som jag ser det blev det här fel. Fullmäktige behöver få ta ställning till det avtal som utarbetades och som folket röstade om. Det är den turordningen som vi gått ut med och som vi behöver följa.

Och, epilogens epilog:

Det är inte en eventuell samgång jag nu kritiserar. Det är heller inte vår förhandlingspart jag kritiserar, utan det är vårt egna förfarande på upploppet. Det är processen och hur vi ibland väljer att följa den …

och ibland inte.