Kappvändare

Hunden och jag stampade ett upprört varv runt byn, men det räckte inte. Jag gick in på den Facebooksida där orsaken till min upprördhet fanns och skrev en kommentar, men det räckte inte. Vildsint knaprade jag chips och hällde upp ett glas rödvin – men nej, inte heller det räckte för att lugna ner mig. Så nu sitter jag än en gång här och hamrar frustrerat på tangenterna. Trots att jag snusförnuftigt brukar ge råd åt andra om att ”inte skriva när man är arg”.

Det gäller ordet kappvändare. Ett ord som under de senaste åren använts flitigt i samhällsdebatten och som tydligen inte minskar i popularitet, snarare tvärtom. Och just här och nu har jag kommit till den punkt där detta lilla ord står mig alldeles upp i halsen.

Missförstå mig rätt: det är varken sunt eller rekommendabelt att byta åsikt i tid och otid, men det som jag nu kommer att lyfta fram handlar inte om det. Utan om utmaningen i att utgöra en sketen kugge i det stora maskineri som utgör den representativa demokratin där förtroendevalda representerar och återspeglar kommuninvånarna. Vi är alltså precis lika smarta men också exakt lika dumma som de som valt oss. Som alla andra jobbar vi inom vård, utbildning, teknik eller annat. Och utöver det försöker vi sätta oss in i hur kommunen fungerar och hur vi ska få till det så att pengarna räcker till för att göra så många som möjligt nöjda. Vissa ärenden går på rutin, vissa kräver att man sätter sig in i helt nya saker. Och en del ärenden är av sådan omfattning att vi varken förr eller senare har behövt arbeta så hårt för att komma till något slag av insikt. Men vi försöker, också i samgångsfrågan Korsholm – Vasa.

Med ny kunskap och information kan då ens grundläggande övertygelse förändras och det måste den få göra. Hur skulle vårt samhälle annars se ut? Åsikten kan naturligtvis djupna men också helt ändra karaktär i ett böljande fram och tillbaka för att förhoppningsvis landa i en visshet. Men innan det slutliga avgörandet ska tas får ibland den framväxta insikten även sällskap av andras i en rådgivande folkomröstning. Och med det blir det egna tankearbetet och den eventuella våndan enbart en del av helheten.

Det är alltså inte lätt. Och om man verkligen hade en kappa kan jag garantera att dess riktning aldrig faller alla i smaken.

Som avslutande tankelek så här på fredagskvällen vill jag presentera följande dilemma: om folket har en annan åsikt än dig och du följer den – vänder du då din kappa?

Och allra allra sist: tänk mänskor.

Tänk.

 

 

 

Politisk satir

Jag vill tro att jag har humor, eller jag är ganska säker på att jag faktiskt har det. Om man som jag är tre äpplen hög varav ett äpple till största delen består av framtänder, så behöver man utveckla vissa karaktärsdrag som hjälper en genom livet. I det här fallet … humor.

Mest tycker jag om att skratta med andra, ofta skrattar jag åt mig själv men mer sällan åt andra. Naturligtvis kan jag dra på munnen åt dråpliga bilder av andra mänskor och ibland också bitande satir som skarpt fångar vissa skeenden eller särdrag hos offentliga personer, exempelvis så här (lånad bild):

Bildresultat för politisk satir

Ändå menar jag att det är en stor skillnad mellan den här bilden och flertalet av de bilder jag tyvärr sett på FB-sidan Pravda Korsholm. Den största skillnaden består kanske av att man bredvid den här bilden ser namnet på upphovsmannen. I ärlig satir uppger man sitt namn och står för det man gör. På sidan jag nämner finns varken namn på den som upprätthåller sidan eller dem som förser den med bilder.

Förutom anonymiteten skiljer sig den här bilden och bilderna på Pravda också åt på det sätt att alltför många bilder saknar den viktigaste ingrediensen: humor. Det ter sig som om målet inte är att lyfta fram samhällsfenomen och aktuella personer för att roa den som för tillfället betraktar bilden, utan att på riktigt förnedra och förminska den person man just då väljer att peka ut.

Sånt gör mig ledsen. Inte bara för dem som förlöjligas, utan även för de personer som ligger bakom. Hur litet måste det egna livet inte vara när det högsta nöjet är att såra andra? Speciellt ledsen blir jag när man hugger ner våra unga politiker. Smarta personer som redan har tagit ett större ansvar än vad många andra gör (eller är villiga att göra) i sin livstid. Personer som jobbar för att sätta sig in i komplexa frågor, som redan nu har förstått att världen inte är svartvit men ändå gett sig in i politiken för att de vill. För att de tror att de kan göra skillnad.

Vi säger ofta att unga inte vill engagera sig i samhällsdebatten och politiken. Men tror vi på riktigt att vi får fler unga motiverade genom att bete oss på det här sättet?

Jesses. Vuxna mänskor. Skäms nu helst lite.

 

 

 

 

 

Att ge och ta emot råd

Rådgivande folkomröstning … du kan antingen älska eller avsky sådana, men hur du än förhåller dig till dem så fyller de ändå en funktion. De ger folket en möjlighet att engagera sig genom att ge råd till personer som de i förtroende valt att utföra vissa uppgifter. Därefter är det upp till de förtroendevalda att ta emot råden. Båda parter har alltså en uppgift som de personligen ansvarar för: en ger, den andra tar.

De som är mindre förtjusta i konceptet menar att folket redan överräckt beslutanderätten till de folkvalda och att rådgivande folkomröstningar därför inte behövs. Medan de som är positivt inställda till det hela säger att vissa ärenden är för stora för att avgöras av en begränsad del av kommunens invånare, vare sig de är förtroendevalda eller ej.

Frågan om folkomröstningar kan man diskutera i all evighet men det tänker jag inte göra nu, istället ska jag hoppa direkt till den punkt då man har ett resultat att beakta.

Själv tänker jag att om man lägger korten på borden och ger kommuninvånarna behövlig information och material att begrunda, så måste man kunna förutsätta att det faktiskt görs. Om man ger kommuninvånarna möjlighet att ge sitt råd – dvs rösta – antingen per brev eller personligen i en vallokal, så måste man kunna förutsätta att det görs. Om man dessutom ger tre alternativ: ja, nej, eller ”tar ej ställning”, så måste det finnas ett alternativ som passar åt alla.

Om kommuninvånaren då väljer att inte ta sitt ansvar. Om hen inte utnyttjar sin rösträtt och inte heller ser det som sin skyldighet att rösta – då har jag som förtroendevald ingen möjlighet att ta råd av den personen. De enda råd jag de facto kan ta emot är de som ges mig.

I Korsholm valde en stor del av befolkningen, 76,4 % att ta sitt ansvar och rösta. Av dem röstade 61,3 % för fortsatt självständighet och 36,8 % för samgång. Det är till dessa siffror och råd som vi behöver förhålla oss.

Inget annat.

 

 

 

 

 

Vakuum

”Ordet vakuum kommer från det latinska ordet vacuus, som betyder tom”, står det i mitt uppslagsverk på nätet.

Tomrum, så känns det verkligen nu. Efter år fyllda av beslut, förhandlingar, beskyllningar, konflikter, missuppfattningar, framtidstro, misstro. Turbulenta år vars syfte, innehåll och mening tolkas olika beroende på vem man talar med. Men för tillfället är de över och nu väntar vi. På folkomröstning. Resultat. Och därefter stora avgöranden.

Fortsättningsvis finns de som in i det sista arbetar för att föra fram sin övertygelse. Jag tänker att det kanske är de som tror att det finns endast en möjlig väg att gå. Deras väg. Men själv avvaktar jag, den här tiden är kommuninvånarnas. Nu är det deras tur att sätta sig in i frågan och överväga alternativen. Måhända är det för sent, experter har sagt att åsikterna redan är för polariserade. Måhända inte.

Frågar ni mig tror jag ändå inte att världen som vi känner den drar sina sista andetag efter den 2:april. Även om det för oss är ett stort beslut som ska tas så anpassar världen sig trots allt i den form som vi vill ha henne. Så har hon gjort förr …

Och så kommer hon att göra nu.