Måndagmorgon: jag vacklar ut i köket. Trött i ögonen och tung i kroppen. Allt jag begär är ytterligare några timmars sömn vilket brutalt förnekas mig. Som grädde på moset stiger jag i någonting vått när jag kurvar in i köket. Vått och gult. Och bredvid (i) allt det våta står min högt älskade, äkta (och enda) läderväska. Så jag använder ordet i rubriken: högt och repetitivt. Med ordet ”hund” tätt sammankopplat: hundf-an, hundf-an, hundf-an har … Ni förstår kanske vad hundf-an hade gjort?
Onsdagkväll: efter två sjukdagar tillbringade i Netflix-trans backar jag och Sunkopeln långsamt ut från biltaket. Tar oss ut till The Replot Highway (väg 724) och svänger höger mot byn. När jag gasar upp och lägger i trean hör jag ett obestämt dunkande under bilen och hinner tänka att nu ger den f-ans Sunkopeln upp också. Tänk att man a l d r i g får vara glad! Två sekunder senare inser jag vad jag nyss tänkte: Sunkopeln, och EXAKT i den stunden slår det mig, motorvärmarsladden. Utrustning som man inte behöver i sin trygga webasto-försedda Volvo – men som är livsavgörande för en Opel Vectra vilken är avlad för ett årtusende sedan och för att färdas i ett klimat där långkalsonger är mänskans bästa vän.
Så jag svär repetitivt (f-an x många) blinkar och svänger in på busshållplatsen. Kastar mig på knä framför bilen. Och tar snabbt som attan bort motorvärmarsladden innan någon hinner peka finger åt mig medan de ropar otidigheter om blåsta brudar.
Och nu sitter jag här. Medan jag överväger om det alls är klokt att gå utanför dörren imorgon. Å andra sidan har jag noterat att livet inte alltid är så hoppsan hejsan på den här sidan ytterdörren heller: if you know what I mean… Kanske man helt enkelt biter ihop? Ser efter var man sätter sina fötter (och ägodelar). Och gör en lägescheck innnan man blåser iväg.
Så går det som det går i alla fall.
Linda gillar läget 
Livet är som det är och blir som det blir !
Jamen det är ju så! Hur vi än kämpar för att planera och tillrättalägga det.
Vad skönt att höra att andra också glömt motorvärmarsladden hängandes efter sig… men mindre kul att höra att du varit sjuk och att läderväskan fått sig en släng 😦
Tack – jo det händer… Jag mår bättre, snart kanske också läderväskan. Hunden lever farligt.
Jag håller tummarna för både väska och hund 😊
Kan hunden göras till ny väska kanske? 😉
Japp. Eller snarare öronmuffar (det är en mycket liten hund).
Bättre än inget då, man får vara tacksam för det lilla o.s.v. 😄
Precis! 😁
Hundväska – perfekt 😀