K.Å.T. (Kärleksfullt Ångestladdat Trauma)

Efter 6 år, ca 300 dagar och ett antal frustrerande timmar och minuter, skulle han äntligen slippa till. Han skulle få göra det som många före honom har gjort för att föra sina gener vidare. Tusen och ännu tusen av år, av sinnlig kroppslig lusta. För alla, utom honom.

För honom har det aldrig varit läge. Aldrig känts rätt. Eller ja, rätt har det väl känts men ändå har någonting i sista stund alltid dragit honom tillbaka. Ibland har det nästan känts som om han skulle ha haft en snara kring sin hals. Som om en röst talat till honom, skrikit till och med: NEJ! Under en lång tid trodde han därför att kroppslig kärlek inte var för honom. Att han skulle dö orörd, utan att ha fått ge av sin obegränsade kärlek till en annan varelse som såg ut som honom. Som var som honom.

Men nu stod hon äntligen framför honom. Med svarta ögon som djupa brunnar. Med hår mjukt som inget annat han tidigare upplevt. Och i hans bultande hjärta visste han att han skulle göra allt för henne. Allt. Men inte den dagen, tydligen. För hon släppte inte till. Varför, Gud?

Varför?!

pök

 

 

 

Hundgöra

Jamen om vi går före så syns vi vid loppis sen? sa jag och hunden. Jag vill också komma med! sa sonen. Så vi klädde på oss och knallade iväg. Från Böle med riktning Smedsby. Dikeskanten doftade tydligen hoppsanhejsan och tikar i mängd, men solen sken och livet lekte. Laddade med plastpåsar i fickan, sådär som man ska när man rör sig i civilisationen, tog vi oss framåt några euforiska meter i taget.

Ungefär där Emmavägens dagis fanns för några ljusår sedan gjorde vår uppspelta (och vita) hund nummer två (han sket alltså, men jag försöker hålla en viss nivå här). Inga problem i och för sig, eftersom jag var laddad med påsar och en skräpkorg visade sig finnas bara några meter bort. Sädår som det funkar i civilisationen. Ett följdproblem uppstod dock: graden av uppspelthet och all denna tik-essens som han insupit gjorde honom lös i magen. Brunt. På vitt. Fortsättningsvis skulle det kanske inte innebära några problem, dvs om vi haft Sunk-Opeln. Då hade vi kunnat kasta in honom i bagageutrymmet för att tvätta honom när vi kom hem. Men nu hade vi ju inte den bilen utan var ute och premiärrattade vår Chevrolet Stepside. Vet ni hur en sådan ser ut? Jo de har bara en bänk. Bred förvisso, så att man ryms tre personer. Men har man en liten hund med så måste den sitta i famnen.

Ni förstår kanske vart jag vill komma här?

Så jag trädde in ena handen i en plastpåse. Och letade efter lite ren snö för att snöbada den lilla rumpan. Tyvärr ingen bra idé eftersom resultatet blev att jag gnodde ut det hela över ett ännu större område (och troligen förorsakade en blåskatarr åt ni vet vem). Då sa jag några av de där orden som man inte ska säga högt, och så knogade vi sammanbitet vidare.

Väl framme vid loppiset band vi fast den lilla smutshunden utanför och gick in för att leta a) sax, b) gammal handduk. Den snälla tanten som jobbade där frågade om vi sökte något särskilt så jag svarade sanningsenligt – en sax till hunden. Åh, ser han ingenting?  underförstått: ska du klippa fram ögonen? Så då sa jag nej. Problemet finns i andra änden. Efteråt insåg jag att hon kanske blev rädd att jag skulle kastrera hundstackarn, men ännu har ingen socialtjänst för hundar dykt upp här för att ta honom ifrån oss.

Sen gick jag ut igen. Hund i ena handen. Sax i andra handen. Och friserade his butt bakom en container. För att sedan avsluta med lite snö. Nice and tidy blev resultatet, om jag får säga det själv. Sonen å andra sidan sa:

Mamma – varför ser han ut som en babian i baken?