Kära Internät

Idag har varit en innehållsrik (läs: tuff) dag och eftersom jag nu sitter ensam i ett hotellrum i Vörå – japp, du läste rätt, Vörå – vänder jag mig nu till dig. Jag hoppas att du förstår att detta sker i förtroende och att du därför inte delar med dig till någon av det som jag kommer att skriva. Tack, snälla.

Okej, jag tar det från början: min morgon inleddes med att jag på tidningen kunde läsa att jag är en svikare och bedragare, något som gjorde mig lite lessen i ögat. Först tänkte jag att det kanske var den andra personen som är blind för mig, vad jag förstår så känner hen mig inte närmare. Inte heller har hen någonsin försökt nå mig för att fråga efter min åsikt eller hur jag tänker. Men sen började jag fundera på om det trots allt kan vara så att hen känner mig bättre än vad jag själv gör – och då blev jag ännu lite ledsnare i ögat. Så då skrev jag ett svar åt henom och skickade till tidningen. Så ska man tydligen göra idag, kommunicera via en tredje part.

Så småningom gav jag ändå upp med min självömkan och mitt syndtyckande. Mest för att jag läste om den senaste skolskjutningen som skett i USA. Om alla de unga drömmar som ofrivilligt och alltför hastigt hade tagit slut. Om liv som släckts, inte bara de vars hjärta slutat slå, utan livet för alla mammor, pappor syskon och vänner som förlorat någon som de älskat högt. Och då insåg jag att mina problem sist och slutligen är små små droppar i det enorma världshavet.

Sen förstår du, så avslutade jag dagen med att lyssna till en person som levt en stor del av sitt liv under sådana förhållanden som vi i Finland inte har behövt eller ens kan föreställa oss. Som har levt i ett land där den egna folkgruppen inte är värd ens dammet på den väg man går. Och vet du, kära Internät, det ger perspektiv.

Men nu ska jag snart lägga huvudet på kudden och försöka sova en stund, tack för att du lyssnade. Tack också för idag och alla andra dagar, även om de mellan varven är jobbiga.

Puss och cyberkram,

din Linda