Förstoringsglas fast tvärtom

Solvärmen gjorde sitt idag #scilla

Titta här! sa han, samtidigt som han bestämt tryckte ett förstoringsglas i handen på mig. Jag tyckte precis att jag kände två skarpa kanter, ser du något konstigt?! Men nej, trots att jag lydigt kikade genom förstoringsglaset såg jag inget avvikande. Förutom förstås det faktum att hans vanligtvis mycket små blå ögon nu såg gigantiska ut. Uppspärrade som dom var där på andra sidan av det runda glaset.

Ser du faktiskt inget? Du vet väl att det här är ett förstoringsglas och inget försmåningsglas?!Ja pappa, jag vet det. Men jag ser ändå inget, allt verkar faktiskt vara okej.” Och med det konstaterandet avslutade vi den improviserade ögonundersökningen och patienten traskade något lugnare iväg hemåt.

Efteråt slog det mig att det inte skulle vara alldeles fel att ibland ha ett försmåningsglas att ta till. Speciellt när de egna bekymren börjar kännas så stora att man inte riktigt vet hur man ska få grepp om dem. Hade man då bara ett försmåningsglas skulle man enkelt kunna få bekymren mer överskådliga och förhoppningsvis också mer lätthanterliga. Fatta, här snackar vi justering av perspektiv, big time! (korr: small time)

Var finns närmaste återförsäljare, någon?

 

 

 

Kära Internät

Idag har varit en innehållsrik (läs: tuff) dag och eftersom jag nu sitter ensam i ett hotellrum i Vörå – japp, du läste rätt, Vörå – vänder jag mig nu till dig. Jag hoppas att du förstår att detta sker i förtroende och att du därför inte delar med dig till någon av det som jag kommer att skriva. Tack, snälla.

Okej, jag tar det från början: min morgon inleddes med att jag på tidningen kunde läsa att jag är en svikare och bedragare, något som gjorde mig lite lessen i ögat. Först tänkte jag att det kanske var den andra personen som är blind för mig, vad jag förstår så känner hen mig inte närmare. Inte heller har hen någonsin försökt nå mig för att fråga efter min åsikt eller hur jag tänker. Men sen började jag fundera på om det trots allt kan vara så att hen känner mig bättre än vad jag själv gör – och då blev jag ännu lite ledsnare i ögat. Så då skrev jag ett svar åt henom och skickade till tidningen. Så ska man tydligen göra idag, kommunicera via en tredje part.

Så småningom gav jag ändå upp med min självömkan och mitt syndtyckande. Mest för att jag läste om den senaste skolskjutningen som skett i USA. Om alla de unga drömmar som ofrivilligt och alltför hastigt hade tagit slut. Om liv som släckts, inte bara de vars hjärta slutat slå, utan livet för alla mammor, pappor syskon och vänner som förlorat någon som de älskat högt. Och då insåg jag att mina problem sist och slutligen är små små droppar i det enorma världshavet.

Sen förstår du, så avslutade jag dagen med att lyssna till en person som levt en stor del av sitt liv under sådana förhållanden som vi i Finland inte har behövt eller ens kan föreställa oss. Som har levt i ett land där den egna folkgruppen inte är värd ens dammet på den väg man går. Och vet du, kära Internät, det ger perspektiv.

Men nu ska jag snart lägga huvudet på kudden och försöka sova en stund, tack för att du lyssnade. Tack också för idag och alla andra dagar, även om de mellan varven är jobbiga.

Puss och cyberkram,

din Linda

 

Två timmar höst

#fall #autumn #syksy in #Finland #kvarken #worldheritage #nature #atitsbest

Igår vandrade vi, sonen, hunden och jag. Vi följde grusvägen, tog stigen genom skogen och vidare mot strandkanten. Vi vandrade under höstgula träd, över vattenmjuk mossa. Och längs klart och kallt hav.

I skogen dämpades våra steg av det mjuka underlaget och de enda röster som hördes var våra egna. Vid stranden var det ännu tystare, eftersom vinden stilla vilade och lät vattnet göra detsamma. Inte ett vågskvalp. Inte en bris.

Två timmar.

Men efter det föll mörkret och verkligheten var tillbaka. I form av telefonsamtal.  Problem. Och gnissel mellan mänskor. Den sortens karga verklighet där problem alltför ofta skapas – av oss.

I världen finns mer mänskor på flykt än någonsin tidigare. Terrorismen visar med jämna mellanrum sitt fula ansikte och oskyldiga dör i meningslösa attacker. I The land of the free and the home of the brave vill man bygga en  mur mellan länder och väljer att inte se klimatförändringen som ett verkligt hot. Till allt detta kan vi lägga den fattigdom som tyvärr breder ut sig alltmer.

Det är stora frågor som världen idag brottas med och här skulle jag vilja föra in lite perspektiv. Titta på bilden, titta på mångas verklighet i Österbotten: ren luft, rent vatten. Ingen som skjuter mot dig. Ingen som tvingas tigga till sitt uppehälle. Ingen som nekas utbildning eller vård. Vi har det trots allt bra här i vår lilla del av världen.

Å andra sidan är det kanske därför vi går så hårt ut med att skapa problem och arbeta mot varandra.

Istället för med.

 

 

Perspektiv

IMG_20160726_211426

Egentligen rör det sig kanske om perspektiv. Om vår växande oförmåga att vrida och vända på saker och ting. Om ovanan att alltför lätt köpa de argument som i raka led radas upp framför oss och våra fötter. Och det att vi i jakt på eventuella alternativ, alltmer drar oss för att se bakom eller under argumenten. Vi har tillåtit oss att bli bekväma.

Det vi då ofta förbiser, är att solen faktiskt inte bara skiner ovanpå eller bredvid bron – utan också under den. Det beror bara på var du själv befinner dig och vart du är beredd att bege dig. Igår till exempel, en sen kväll i juli. Då skulle jag ha gjort vad som helst för att få fortsätta min båtresa ut i världen. För att fortsättningsvis och med nya ögon få betrakta den.

I annat perspektiv.

/ Linda