KK (nej inte en sån)

Jag har tänkt en del, på kommunalval och sånt. På vem som ställer upp i val och varför. På vem som jag tycker borde ställa upp och varför. Jag har också tänkt på vad som händer efter ett val. På sammansättningar i olika kommunala organ. Vem som placeras var och varför. På vem som borde placeras var och varför. Och med det landade jag i fenomenet ”könskvotering” som jag – håll i er nu – inte tycker om. Faktiskt. Inte. Alls.

Det har funnits tider när könskvotering varit av nöden för att överhuvudtaget få in kvinnor på olika poster, men i Finland – idag? Ska faktiskt könet vara den så att säga högsta meriten? Nej, säger jag. Men fortsättningsvis tänker man ofta så, speciellt inom lokalpolitik.

Jag önskar att vi helt enkelt konstaterar att mångfald berikar. Att perspektiv berikar. I lokalpolitiken behövs både kvinnor och män men också äldre och yngre. Här behövs personer från små samhällen och från stora. Personer som bott hela sitt liv i kommunen men också sådana som flyttat in från andra orter eller andra länder. Personer med olika utbildning – akademiker, praktiker men också studerande. Tanken med förtroendevalda är att de ska avspegla samhället, att alla ska kunna identifiera sig med någon i de kommunala organen. Men som jag ser det vinner ändå ingen på att vi med våld klämmer in någon (kvinna eller man) i olika konstellationer bara för den skull att om vi inte gör så – är kvoterna inte jämnt fördelade.

Det jag nu vill få fram är att på samma sätt som det behövs fler kvinnor i lokalpolitiken behövs det också män. Individer. I betydelsen intresserade personer. Nyfikna. Personer med olika erfarenheter och intressen som är villiga att ge av sin tid och för en längre tid engagera sig. Jag tänker att oavsett vilket kön man har så ska vi som kommuninvånare kunna lita på att våra förtroendevalda arbetar för kommunens och allas bästa. Eller så är jag bara blåögd, som vanligt. Men oavsett hur det förhåller sig med den saken, hoppas jag att många av er överväger att ställa upp i kommunalvalet 2021.

Alla behövs.

Förstoringsglas fast tvärtom

Solvärmen gjorde sitt idag #scilla

Titta här! sa han, samtidigt som han bestämt tryckte ett förstoringsglas i handen på mig. Jag tyckte precis att jag kände två skarpa kanter, ser du något konstigt?! Men nej, trots att jag lydigt kikade genom förstoringsglaset såg jag inget avvikande. Förutom förstås det faktum att hans vanligtvis mycket små blå ögon nu såg gigantiska ut. Uppspärrade som dom var där på andra sidan av det runda glaset.

Ser du faktiskt inget? Du vet väl att det här är ett förstoringsglas och inget försmåningsglas?!Ja pappa, jag vet det. Men jag ser ändå inget, allt verkar faktiskt vara okej.” Och med det konstaterandet avslutade vi den improviserade ögonundersökningen och patienten traskade något lugnare iväg hemåt.

Efteråt slog det mig att det inte skulle vara alldeles fel att ibland ha ett försmåningsglas att ta till. Speciellt när de egna bekymren börjar kännas så stora att man inte riktigt vet hur man ska få grepp om dem. Hade man då bara ett försmåningsglas skulle man enkelt kunna få bekymren mer överskådliga och förhoppningsvis också mer lätthanterliga. Fatta, här snackar vi justering av perspektiv, big time! (korr: small time)

Var finns närmaste återförsäljare, någon?