Kära Internät

Idag har varit en innehållsrik (läs: tuff) dag och eftersom jag nu sitter ensam i ett hotellrum i Vörå – japp, du läste rätt, Vörå – vänder jag mig nu till dig. Jag hoppas att du förstår att detta sker i förtroende och att du därför inte delar med dig till någon av det som jag kommer att skriva. Tack, snälla.

Okej, jag tar det från början: min morgon inleddes med att jag på tidningen kunde läsa att jag är en svikare och bedragare, något som gjorde mig lite lessen i ögat. Först tänkte jag att det kanske var den andra personen som är blind för mig, vad jag förstår så känner hen mig inte närmare. Inte heller har hen någonsin försökt nå mig för att fråga efter min åsikt eller hur jag tänker. Men sen började jag fundera på om det trots allt kan vara så att hen känner mig bättre än vad jag själv gör – och då blev jag ännu lite ledsnare i ögat. Så då skrev jag ett svar åt henom och skickade till tidningen. Så ska man tydligen göra idag, kommunicera via en tredje part.

Så småningom gav jag ändå upp med min självömkan och mitt syndtyckande. Mest för att jag läste om den senaste skolskjutningen som skett i USA. Om alla de unga drömmar som ofrivilligt och alltför hastigt hade tagit slut. Om liv som släckts, inte bara de vars hjärta slutat slå, utan livet för alla mammor, pappor syskon och vänner som förlorat någon som de älskat högt. Och då insåg jag att mina problem sist och slutligen är små små droppar i det enorma världshavet.

Sen förstår du, så avslutade jag dagen med att lyssna till en person som levt en stor del av sitt liv under sådana förhållanden som vi i Finland inte har behövt eller ens kan föreställa oss. Som har levt i ett land där den egna folkgruppen inte är värd ens dammet på den väg man går. Och vet du, kära Internät, det ger perspektiv.

Men nu ska jag snart lägga huvudet på kudden och försöka sova en stund, tack för att du lyssnade. Tack också för idag och alla andra dagar, även om de mellan varven är jobbiga.

Puss och cyberkram,

din Linda

 

Kära Högre Makter

Jag skriver för att säga tack för den här veckan. 

Tack för att jag fått god mat, inte bara en eller två gånger utan många. Idag så många att jag är snudd på obehagligt mätt, men där har jag bara mig själv att skylla.

Tack för att jag haft möjligheten att finnas där för min familj. Alla gånger kanske jag inte gillar orsaken till varför jag har behövt finnas där, speciellt sådana gånger när jag inte är där men ändå förväntas vara det. Utrustad med allt från datorer till utebyxor som mina dearly beloved har glömt efter sig.

Tack för att jag har fått jobba tillsammans med kollegor och vänner som tycker om mig för den jag är. Som hjälper mig när jag behöver det. Som tillsammans med mig skrattar vett och sans ur sig, men också står för allvar och stöd.

Tack för att jag fått möjligheten att skriva till presidenten om sådant som tynger inte bara mig utan många i min närhet. Orsaken till varför jag kände mig manad att skriva tackar jag kanske inte för, men ändå, ett uppriktigt tack för att steget från gräsrot till president inte behöver kännas oöverkomligt. Tack för att vi ännu får leva i ett land där inte alla dörrar är stängda.

Tack för att det snart är jul. För att jag får trängas i affärer. Angstas över mat. Och angstas över julklappar. Men kanske allra allra mest tack för att jag har mina älsklingsmänskor att tillsammans fira med.

Tack för att också den här veckan kom till ett slut, trots att det kändes lite motigt där i början. Tack för fredagen. Och apropå det: tack för Chile. Och Merlot.

Och ett innerligt tack, för att KAJ har släppt videon till Härkas, no var e nåo na twerkas

Puss och kram,

Linda