Igår vandrade vi, sonen, hunden och jag. Vi följde grusvägen, tog stigen genom skogen och vidare mot strandkanten. Vi vandrade under höstgula träd, över vattenmjuk mossa. Och längs klart och kallt hav.
I skogen dämpades våra steg av det mjuka underlaget och de enda röster som hördes var våra egna. Vid stranden var det ännu tystare, eftersom vinden stilla vilade och lät vattnet göra detsamma. Inte ett vågskvalp. Inte en bris.
Två timmar.
Men efter det föll mörkret och verkligheten var tillbaka. I form av telefonsamtal. Problem. Och gnissel mellan mänskor. Den sortens karga verklighet där problem alltför ofta skapas – av oss.
I världen finns mer mänskor på flykt än någonsin tidigare. Terrorismen visar med jämna mellanrum sitt fula ansikte och oskyldiga dör i meningslösa attacker. I The land of the free and the home of the brave vill man bygga en mur mellan länder och väljer att inte se klimatförändringen som ett verkligt hot. Till allt detta kan vi lägga den fattigdom som tyvärr breder ut sig alltmer.
Det är stora frågor som världen idag brottas med och här skulle jag vilja föra in lite perspektiv. Titta på bilden, titta på mångas verklighet i Österbotten: ren luft, rent vatten. Ingen som skjuter mot dig. Ingen som tvingas tigga till sitt uppehälle. Ingen som nekas utbildning eller vård. Vi har det trots allt bra här i vår lilla del av världen.
Å andra sidan är det kanske därför vi går så hårt ut med att skapa problem och arbeta mot varandra.
Istället för med.
Linda gillar läget 