Två timmar höst

#fall #autumn #syksy in #Finland #kvarken #worldheritage #nature #atitsbest

Igår vandrade vi, sonen, hunden och jag. Vi följde grusvägen, tog stigen genom skogen och vidare mot strandkanten. Vi vandrade under höstgula träd, över vattenmjuk mossa. Och längs klart och kallt hav.

I skogen dämpades våra steg av det mjuka underlaget och de enda röster som hördes var våra egna. Vid stranden var det ännu tystare, eftersom vinden stilla vilade och lät vattnet göra detsamma. Inte ett vågskvalp. Inte en bris.

Två timmar.

Men efter det föll mörkret och verkligheten var tillbaka. I form av telefonsamtal.  Problem. Och gnissel mellan mänskor. Den sortens karga verklighet där problem alltför ofta skapas – av oss.

I världen finns mer mänskor på flykt än någonsin tidigare. Terrorismen visar med jämna mellanrum sitt fula ansikte och oskyldiga dör i meningslösa attacker. I The land of the free and the home of the brave vill man bygga en  mur mellan länder och väljer att inte se klimatförändringen som ett verkligt hot. Till allt detta kan vi lägga den fattigdom som tyvärr breder ut sig alltmer.

Det är stora frågor som världen idag brottas med och här skulle jag vilja föra in lite perspektiv. Titta på bilden, titta på mångas verklighet i Österbotten: ren luft, rent vatten. Ingen som skjuter mot dig. Ingen som tvingas tigga till sitt uppehälle. Ingen som nekas utbildning eller vård. Vi har det trots allt bra här i vår lilla del av världen.

Å andra sidan är det kanske därför vi går så hårt ut med att skapa problem och arbeta mot varandra.

Istället för med.

 

 

Resonans och andra plågor

Att köra en automatväxlad bil innebär att man för att komma någonstans i livet inte behöver göra något annat än att rikta ratten ungefär lagom rätt och sedan vänligt men bestämt trycka ner gaspedalen. Plattan i mattan och så iväg. För det mesta går allt precis som det ska, men regelbundet oregelbundet infinner sig undantag. Typ som idag.

Det var inget fel på rattinställningen. Trycket mot gaspedalen var också helt okej. Men när hastigheten började närma sig sådär 100 börjar min kropp plötsligt vibrera. Från fötterna, via knäna, my rear end och längs ryggraden stadigt uppåt. Större delen av kroppen klarar det förhållandevis bra, men när vibrationen med ens flyttar sig inifrån skallbasen och ut mot trumhinnorna inser jag plötsligt hur det är möjligt att med ljud tortera en mänska: det gör ont. Plågsamt ont.

Problemet är att det i princip inte finns något problem. Skulle man ta en lista på ”fungerande delar som din bil och bilmotor bör bestå av” och sen checka av den mot min bil – så skulle man en god stund få stå och upprepa: check! För allt finns där. Allt funkar för att bilen ska kunna ta mig dit jag vill. (Med blödande öron, but still.) Men någonstans där under mig och under bilen ligger metall mot metall och skapar en djävulsk resonans. Och eftersom plågan kommer inifrån hjälper inte ens det gamla bilfixarknepet att ta ut ett ljud med ett annat: dvs full volym på stereon.

Här kunde jag nu skriva någon djup tanke om att det inte räcker med att ha alla delar på plats (i bilen, i livet), man måste också se till att de enskilda delarna har det utrymme de behöver. Men det är svårt att koncentrera sig när det ringer i öronen.

Jag får helt enkelt vara djupsinnig någon annan dag.