Påtagligt

 Under de senaste veckorna har min mobil roat sig med att slumpmässigt stänga av sig, antingen exakt i den sekund som jag ska ta en bild eller då någon ringer och jag precis ska svara. Så där som tanken är att man ska göra när man nu en gång envisas med att bära omkring på en telefon: kommunicera i ord eller bild.

I några veckors tid har jag alltså muttrat över telefonjäveln. Svurit åt densamma. Och hotat med att byta ut den mot en mer pålitlig modell. Ändå har den fräckt skrattat mig rakt i ögonen för att sedan vänta tills jag ska ta min nästa bild: och släckt ner.

Typ som igår kväll, då vi passade på leka turister i egen by. Efter tre bildförsök av ”bro i sommarskymning”, inklusive nersläckning och uppstart, insåg jag att så här kan vi inte hålla på, LG:n och jag. Man kan alltså se det som att någon av oss till slut vann och även om jag inte riktigt vet vem, så väljer jag att tro att det var jag. Det känns bättre så.

För att vi ändå inte skulle skiljas som ovänner tog jag nu en sista bild med min (tidigare) så kära (och för alla eventualiteters skull nu fulladdade) följeslagare. I therefore give you … dagens kalasbord,  vid vilket ska firas en st. 80-åring och en st. 1-åring. En som har sett det mesta och en som troligen kommer att få se ännu mer. Och med det blir tanken om livet, allt vad vi får och allt det vi ger, väldigt påtaglig. Herreje, lägga energi på att svära över en uschlig telefon!

Hur tänkte jag där?