Hur kan det komma sig…

Rapport från en tisdagsgnällspik innehållande tre av livets dagsaktuella mysterier.

Inledningsvis:

Hur kan det komma sig att tre mänskor av fem petar sig i näsan medan de kör bil? Nej, jag skojar inte utan det är bevisat. Från Strandgatan 2 och fram till det stora varuhuset (no names, det här är inget reklaminslag, men det börjar på Mini och slutar på -mani) så noterade jag idag att tre bilister av fem hade någon del av sin hand stadigt förankrad i sitt personliga luftintag. Tänker de verkligen inte på att lika bra som de ser ut genom vindrutan så ser de mötande bilisterna in? Man undrar.

För det andra:

Framme vid tidigare nämnda varuhus skulle jag shoppa mig en påskhare. En fin en. Mitt påskharsbegär hade under de senaste dagarna växt sig starkt och nu visste jag precis hur jag ville att en sådan skulle se ut. Men vet ni vad butikstanten håller på med när jag glatt stegar in? Hon lägger fram serpentiner och ballonger till VALBORG! Men hallå? Varför i hela fridens namn kan vi inte ostörda få fira en helg eller högtid innan rekvisitan till nästa kastas fram? Varför hetsas vi till att carpa nästa diem och inte den som just nu ÄR?! (den inte ens är, än)

Avslutningsvis:

Eftersom jag tycker om språk och ord, brukar jag roa mig med att hitta på nya ord men också översätta befintliga till olika språk. Som exempel kan jag ge mitt efternamn, Ahlbäck, som på finska skulle lyda typ Leppäpuro. Helt okej, om någon frågar mig. Men efter att jag idag tvingats se mig besegrad på påskharefronten och rattade hemåt lyssnandes till Radio Novas reporter,  förstod jag att allas namn kanske inte gör sig så bra i översättning. Så förlåt mig Jenni Kivessilta för att jag dristade mig till att försvenska ditt namn. Jag menar, Testikelbro.

Hur kan någon heta det?

 

 

Vardag var dag

Igår firade vi svenska dagen och det är naturligtvis fint. Att få fira sitt språk, sina rötter och identitet. Fira att vi finns och är en del av vårt 100-åriga land. Andra dagar firar vi annat, även om det mellan varven uppstår diskussioner om vad som egentligen bör och får firas. Farsdag. Morsdag. Barnens dag. Kanelbullens dag. Allt möjligt, men mellan varven också snudd på omöjligt.

Naturligtvis finns det olika sidor med allt. Det finns barn som kanske inte har en pappa eller mamma. Vuxna som inte har barn. Och vad som ligger bakom det hela vet vi många gånger inte. Ändå är jag rädd för att om vi börjar sålla i firandet, så går vi miste om en hel del. Bland annat glädjen i att få ha eller ha haft varandra. Men även sorgen i att få ha eller ha haft varandra. Livet i all sin härlighet eller plågsamhet kan vi inte censurera bort.

Det kanske sägs att den enskilda mänskan inte har kompetens att bemöta och hantera den sorg eller förtvivlan som man eventuellt stöter på eller väcker i samband med firandet. Men varje mänska är trots allt – mänska. Och om vi så att säga ger från oss rätten att vara medmänska, vad har vi då kvar? Skapar vi ett samhälle där vi måste anlita professionella för att kunna prata med varandra?

Jag vet inte.

Men det jag vet, är att trots att vi lägger etiketter på olika dagar, så är varje dag ändå vardag. Med tvätt som ska tvättas, mat som ska kokas, mänskor som ska och behöver älskas och ibland tyvärr också sörjas.

När ska vi fira Vardagen?