Förankring

Nu tänker jag berätta något för er som jag inte vet, men tror. Inte för att jag absolut vill tvinga på er någon slags personlig övertygelse, utan för att dela med mig av något som jag under de senaste åren lagt märke till. Sedan är det ju förstås upp till er själva om ni vill läsa eller låta bli (här är alltså ett bra ställe att avsluta om det känns så).

Först och främst så tror jag att vi alla behöver något att arbeta för. Något att sträva mot. Något som bär oss genom de tråkigaste och mest ändlösa av dagar. Ni vet den typen av dagar när livet annars mest skulle kännas som något vi bara tvingas genomleva. För att det förväntas av oss.

Sen tror jag också att just de saker som då bär oss kan vara något som befinner sig utanför vår egentliga sfär. Något som vi själva inte har någon omedelbar eller direkt vinning av. Ibland kanske vi då känner oss väldigt uppoffrande. Medmänskliga. Och helylliga, när vi säger att vi arbetar för någon annan. För de andras bästa. För samhället. Vi gör det inte för oss, utan för att vi vill de ANDRA väl.

Och när det blir så … så blir det kanske inte bra. För på något vis landar det som vi försöker åstadkomma ändå i oss själva. Förstår ni vad jag menar? Uppoffringen blir inte för någon annans skull, utan på något vis försöker vi lyfta oss själva och det vi minsann gör så att det sist och slutligen blir en fråga om våra egna prestationer.

Ändå har jag ingen lösning på det hela, utan igen tror jag bara. Ursäkta mig.

Jag tror: att vi alla behöver förankring i något som riktigt på riktigt är viktigt för oss   själva. Personligen. Något som håller kvar våra fötter där de ska vara. Och våra storsinta och uppoffrande tankar likaså. Annars blir mycket av det vi gör luft som bidrar till inget annat än att fluffa upp våra hårt arbetande egon.

Själv behöver jag till exempel någon som med jämna mellanrum säger åt mig – meh mammah! Sluta prata i telefon! Sådär viktigt kan det väl inte vara?! Solen skiiiiiner juh och du har ju miiiiig! (Funkar också med en hund. Katt. Eller hamster. Även om de inte med ord uttrycker sig just sådär.)

Avkomma alltså. Med eller utan päls.