… vem är väl som du? Ingen i hela världen.
Ja liten är hon verkligen, min mamma, åtminstone till det yttre. Och liksom många andra i hennes ålder tycks hon krympa ihop och med åren bli än mindre. Men annars är hon precis som the TARDIS, Doctor Who:s blue policebox, som obehindrat tar sig fram genom tid och rum: bigger on the inside.
Hennes hjärta rymmer alla. Hennes omtanke likaså. Hon tröstar och stöttar. Manar på och går bredvid. Hon är stark som få, ibland för stark för sitt eget bästa. Hon biter ihop, börjar om och lägger alltför sällan sig själv i första rummet. Och trots att hennes syn blir allt sämre ser hon mycket mer än många av oss. Hon känner, och vet.
Själv känner och vet jag ännu alltför lite för att göra hela den här mamma-grejen bra. Ibland blir det nästan oklart för mig vem som egentligen är barnet i den här familjen, 12-åringen eller jag. Det är dom dagarna när jag inte har lyckats göra allt det som jag borde göra. När jag inte känner mig tillräcklig. Då är jag sur. Tvär. Och gnällig. Dom dagarna får jag inget pris för Årets Mamma. Inte ens för Mama of the Hour.
Andra dagar väller jag över av klokskap och insikter och ser mig själv lotsa fram mitt barn till att bli en fullt kompetent mänska som klarar sig i alla väder. Men det är mera sällan, tyvärr. Men hur dagarna än ser ut och oberoende av alltför stor mängd av grinighet eller skriande brist på klokskap – så kan jag än så länge söka tröst hos min egen mamma. Och vet ni hon är så snäll …
att hon säger att jag räcker till.
Linda gillar läget 