Nej jag vet inte riktigt…

… vad jag ska tänka om att man uppmärksammar ”ofrivilligt barnlösas dag” dagen innan morsdag. Är timingen fantastiskt bra eller really shitty? ”Okej alla barnlösa, här har ni er dag, ta vara på den nu för imorgon kör vi morsdag! Just saying.”

Själv har jag barn, men sex år av väntan på just det barnet gör att jag fortsättningsvis inte riktigt vet hur jag ska se på mig själv och i vilket fack jag ska placera mig, är det möjligt att finnas i flera? Trots att jag först och främst finns i facket ”uppriktigt tacksam” ser jag mig nämligen ännu i ”hopplöshetens och ifrågasättandets fack”: varför inte vi? Något som ytterligare förstärktes när vi slutligen flyttade in i facket ”sekundärt barnlös”. Vårt barn fick aldrig syskon.

Det sägs att kvinnokroppen är skapt för att få barn. För många kan det att bli med barn  upplevas som snudd på för lätt. Med jämna mellanrum läser man om oönskade graviditeter och den vånda som kan uppstå när ofrivilliga föräldrar inte känner sig redo, en vånda som för de barnlösa ofta känns som ett slag i ansiktet. Ändå tror jag att man ska försöka undvika att jämföra liv och upplevelser. Min verklighet är aldrig din, min sorg och mina känslor är inte dina.

Men tillbaka till timingen eller snarare bristen på den. För ja, att det är en brist har jag kommit fram till. Naturligtvis värmer det hjärtat att den här dagen finns och att man uppmärksammar alla som vill men inte kan eller får bli föräldrar, men varför kastas från den ena ytterligheten till den andra? Varför inte ge känslorna tid? Kunde man inte helt koppla loss det från morsdag? Jag menar, ett år har 52 veckor, i rimlighetens namn borde det väl finnas valmöjligheter?

h. sign. ”BlandadeKänslor”

 

Vardag var dag

Igår firade vi svenska dagen och det är naturligtvis fint. Att få fira sitt språk, sina rötter och identitet. Fira att vi finns och är en del av vårt 100-åriga land. Andra dagar firar vi annat, även om det mellan varven uppstår diskussioner om vad som egentligen bör och får firas. Farsdag. Morsdag. Barnens dag. Kanelbullens dag. Allt möjligt, men mellan varven också snudd på omöjligt.

Naturligtvis finns det olika sidor med allt. Det finns barn som kanske inte har en pappa eller mamma. Vuxna som inte har barn. Och vad som ligger bakom det hela vet vi många gånger inte. Ändå är jag rädd för att om vi börjar sålla i firandet, så går vi miste om en hel del. Bland annat glädjen i att få ha eller ha haft varandra. Men även sorgen i att få ha eller ha haft varandra. Livet i all sin härlighet eller plågsamhet kan vi inte censurera bort.

Det kanske sägs att den enskilda mänskan inte har kompetens att bemöta och hantera den sorg eller förtvivlan som man eventuellt stöter på eller väcker i samband med firandet. Men varje mänska är trots allt – mänska. Och om vi så att säga ger från oss rätten att vara medmänska, vad har vi då kvar? Skapar vi ett samhälle där vi måste anlita professionella för att kunna prata med varandra?

Jag vet inte.

Men det jag vet, är att trots att vi lägger etiketter på olika dagar, så är varje dag ändå vardag. Med tvätt som ska tvättas, mat som ska kokas, mänskor som ska och behöver älskas och ibland tyvärr också sörjas.

När ska vi fira Vardagen?

 

Mor lilla Mor

IMG_20160503_143904… vem är väl som du? Ingen i hela världen.

Ja liten är hon verkligen, min mamma, åtminstone till det yttre. Och liksom många andra i hennes ålder tycks hon krympa ihop och med åren bli än mindre. Men annars är hon precis som the TARDIS, Doctor Who:s blue policebox, som obehindrat tar sig fram genom tid och rum: bigger on the inside.

Hennes hjärta rymmer alla. Hennes omtanke likaså. Hon tröstar och stöttar. Manar på och går bredvid. Hon är stark som få, ibland för stark för sitt eget bästa. Hon biter ihop, börjar om och lägger alltför sällan sig själv i första rummet. Och trots att hennes syn blir allt sämre ser hon mycket mer än många av oss. Hon känner, och vet.

Själv känner och vet jag ännu alltför lite för att göra hela den här mamma-grejen bra. Ibland blir det nästan oklart för mig vem som egentligen är barnet i den här familjen, 12-åringen eller jag. Det är dom dagarna när jag inte har lyckats göra allt det som jag borde göra. När jag inte känner mig tillräcklig. Då är jag sur. Tvär. Och gnällig. Dom dagarna får jag inget pris för Årets Mamma. Inte ens för Mama of the Hour.

Andra dagar väller jag över av klokskap och insikter och ser mig själv lotsa fram mitt barn till att bli en fullt kompetent mänska som klarar sig i alla väder. Men det är mera sällan, tyvärr. Men hur dagarna än ser ut och oberoende av alltför stor mängd av grinighet eller skriande brist på klokskap – så kan jag än så länge söka tröst hos min egen mamma. Och vet ni hon är så snäll …

att hon säger att jag räcker till.

Alla mammors dag

Idag har vi så firat morsdag. Alla mammors dag. En dag som många ser fram emot medan andra bävar när dagen närmar sig. Eftersom det att få bli mamma tyvärr inte är någon självklarhet. Liksom det heller inte är så att alla ens vill bli mammor, trots att de skulle bli fantastiska sådana.

Så kom ihåg dem alla. De som inte fått barn och de som fått. De som av någon orsak valde bort barn men ändå har en mammas hjärta. Kom ihåg dem för att de finns. För att vi alla, varje dag, kämpar med samma utmaningar. Att ge kärlek, fostra, förmana, stöda och uppmuntra – alla de barn som av olika orsaker finns i vår närhet.

Kom ihåg dem inte bara idag, utan alla dagar.

/ Linda