Idag var en mera lugn och sansad dag, stundvis till och med bedrövad. Men inte för min egen skull utan för andras, i och med att det seminarium som jag deltog i inleddes med en video där nordkoreanska Yeonmi Park inför en fullsatt kongressal berättar om det liv hon i Nordkorea tvingades leva. Om vänners mammor som avrättades offentligt för att de sett på amerikansk film. Om den ständigt närvarande rädslan och om statens makt över allt som gjordes, yttrades och till och med tänktes. Och om hur hon mot alla odds lyckades fly.
Under samma seminarium fick vi höra att när det gäller pressfrihet så har Finland för sjunde året i rad rankats som nummer 1 bland världens länder. Det är organisationen Reporters without Borders som årligen och utgående från olika kriterier följer upp hur pressfriheten följs och förverkligas. I Finland har vi ett (än så länge) öppet samhälle där transparensen är hög och yttrandefriheten något som värnas om.
Två sätt att leva. Två länder i två världsdelar. Men trots det geografiska avståndet lever vi ändå i samma århundrade och borde inte få befinna oss så långt ifrån varandra.
Vi fortsatte kring temat yttrandefrihet och konstaterade att även om yttrandefriheten är något som vi här tar för givet, är den ändå inte absolut. Med rätten att uttrycka och uttala sig följer även ett ansvar och i alla lägen måste vi komma ihåg att ord är och har makt. Med den egna rätten att uttala sitt budskap så kan man inte empty another one´s right. Det handlar om balans.
I det ena landet får man inte yttra något. I det andra landet yttras idag nästan vad som helst. Jag kan tänka mig att det är en utmaning utöver det vanliga att finna någonslags balans …
på den skalan.