Livet

Jag ser på honom där han ligger raklång på britsen. Klädd i nytvättad skjorta och den obligatoriska stickade västen. På de seniga benen har han sina nya jeans som han stolt förevisade innan han steg in i bilen. Med armarna utsträckta vid sidan lyssnar han på sjuksköterskan som på finska förklarar vad som ska hända. I hennes pauser översätter min syster och jag instruktionerna till Replot-dialekt. Han är så duktig, öppnar och stänger ögonen vid rätt tidpunkt. Inte för tidigt eller för sent. Och där någonstans går mitt hjärta nästan sönder, pappa.

Jag tänker på alla de år då det var hans uppgift att ta hand om oss. År under vilka han var igång nästan dygnet runt, med jobb och hemmajobb. Jag tänker på hur han lärt oss att väl planerat är halva arbetet. Och på hur han alltid var den som inte kunde säga nej till oss tre döttrar utan istället sa fråga mamma. Jag tänker på att det alltid varit han som vid olika tillställningar ställt sig upp då ordet släppts fritt. Alltid försedd med en god historia som fick folk att skratta igenkännande medan vi flickor smått generade satt bredvid. Jag tänker på hur olycklig han var när någon av oss var sjuk eller ledsen.

Någonstans längs vägen förändras relationerna, oftast gradvis. Precis som målet är med fostran. Som förälder vill man rusta barnen inför de utmaningar som livet för med sig så att de både vågar och vill stå på egna ben. Själv har jag rustats väl. Via försök och misstag har jag fått lära mig att både lyckas och misslyckas. Alltid med mina föräldrar bredvid. Något som jag med eget barn nu fått lära mig är fruktansvärt svårt. Att inte överbeskydda, gripa in eller ta över, utan finnas där och vänta tills erfarenheterna formar en stadig grund.

Någonstans längs vägen förändras också ansvarsförhållandet, vem som står bredvid vem.

Idag stod jag bredvid.

 

 

Att ge och ta emot råd

Rådgivande folkomröstning … du kan antingen älska eller avsky sådana, men hur du än förhåller dig till dem så fyller de ändå en funktion. De ger folket en möjlighet att engagera sig genom att ge råd till personer som de i förtroende valt att utföra vissa uppgifter. Därefter är det upp till de förtroendevalda att ta emot råden. Båda parter har alltså en uppgift som de personligen ansvarar för: en ger, den andra tar.

De som är mindre förtjusta i konceptet menar att folket redan överräckt beslutanderätten till de folkvalda och att rådgivande folkomröstningar därför inte behövs. Medan de som är positivt inställda till det hela säger att vissa ärenden är för stora för att avgöras av en begränsad del av kommunens invånare, vare sig de är förtroendevalda eller ej.

Frågan om folkomröstningar kan man diskutera i all evighet men det tänker jag inte göra nu, istället ska jag hoppa direkt till den punkt då man har ett resultat att beakta.

Själv tänker jag att om man lägger korten på borden och ger kommuninvånarna behövlig information och material att begrunda, så måste man kunna förutsätta att det faktiskt görs. Om man ger kommuninvånarna möjlighet att ge sitt råd – dvs rösta – antingen per brev eller personligen i en vallokal, så måste man kunna förutsätta att det görs. Om man dessutom ger tre alternativ: ja, nej, eller ”tar ej ställning”, så måste det finnas ett alternativ som passar åt alla.

Om kommuninvånaren då väljer att inte ta sitt ansvar. Om hen inte utnyttjar sin rösträtt och inte heller ser det som sin skyldighet att rösta – då har jag som förtroendevald ingen möjlighet att ta råd av den personen. De enda råd jag de facto kan ta emot är de som ges mig.

I Korsholm valde en stor del av befolkningen, 76,4 % att ta sitt ansvar och rösta. Av dem röstade 61,3 % för fortsatt självständighet och 36,8 % för samgång. Det är till dessa siffror och råd som vi behöver förhålla oss.

Inget annat.

 

 

 

 

 

Vems ansvar?

En av mina politikerkollegor har vid upprepade tillfällen lyft fram problemet med hur våra äldre som inte längre klarar sig själva har det. Hur de kan tvingas sitta i våta blöjor, smutsiga kläder och vänta på en personal som har svårt att hinna med. En personal som dessutom är starkt reglerad av sparkrav.

Och naturligtvis är det alltid bra, för att inte säga nödvändigt, att lyfta fram sådant som inte är okej. Sådant som går ut över människor som själva inte har kapacitet att rätta till missförhållandena, människor som är utlämnade i våra händer. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det här är slutresultatet i en samhälleligt mycket större bild. En bild som inkluderar många människor och många beslut. När vi då lyfter fram missförhållandena bör vi göra det på ett sådant sätt som inte ytterligare pekar ut och skadar de yrkespersoner som de facto finns där närmast våra äldre och som varje dag gör sitt yttersta för att de ska ha det bra. Yrkespersoner och medmänniskor som ger allt av sin person och sig själva, men tyvärr inte kan påverka de medel som de har till sitt förfogande.

Idag (17.3) kunde vi i Vasabladet läsa Viktoria Stens personligt skrivna debattartikel kring hur det verkligen är att vara i just den positionen. Vi kunde läsa om varför hon vill arbeta med det hon gör och vad det kräver av både henne och hennes kollegor att finnas där och göra ett så gott arbete som bara möjligt. Något som ändå inte upplevs som tillräckligt och därmed väcker frustration, vilket jag har full förståelse för.

Nu har vi alltså ögonen på problemet, men någonstans i kommunikationen verkar det ha gått fel. Det här är inte bara några personers angelägenhet, utan det här är allas vår gemensamma sak och för att komma vidare måste vi ha samma utgångsläge. Vi kan inte arbeta så att de som gör det konkreta arbetet upplever det som att de skuldbeläggs.

Även om jag idag inte arbetar inom vården har jag bytt min beskärda del av blöjor. Tre år som vårdare av dementa har visat mig de grepp som krävs för att kunna hjälpa någon som är större än mig själv. Som kanske inte vill bli hjälpt, som är rädd och förvirrad. Men efter också många år inom dagvården då jag känt på att byta blöjor av mindre omfång fasttejpade runt sprattlande små barnkroppar, vet jag att skillnaderna mellan dessa områden inte består av enbart blöjans storlek. Jag vet vad Viktoria skriver om.

Men om man ser till min egna andel i hela den här historien är den mer komplicerad än så. Detta har varit min första period som förtroendevald och medlem i vårdnämnden. Jag har suttit där och fattat beslut, det kan åtminstone jag inte komma ifrån även om man ibland kan läsa inlägg av förtroendevalda  som inte riktigt förmår kännas vid att de suttit med i något slag av beslutsfattande vad det än må gälla. Jag får stå för att jag har suttit med och beslutit om budgeter som uppenbarligen inte är tillräckliga men måste rymmas in i den kommunala totalbudgeten. Och det sticker olustigt i mig, även om ekonomin just här kanske inte är hela sanningen.

I Viktorias text kan vi läsa om ett yrkesområde som av många inte uppfattas som tillräckligt lockande. Vi har få unga som vill arbeta inom äldrevården och omsorgen idag varför det är svårt att finna vikarier. Problemet är där större än kommunen: hur ska vi kunna göra dessa utbildningar attraktiva? Och igen en ännu större bild: när ska vårdpersonal någonsin lönemässigt tillfullo ersättas för det arbete som de gör?

På något sätt måste vi nu utan att skuldbelägga gemensamt ta oss vidare. För alla våra äldres skull.

 

Lugn och sansad

Idag var en mera lugn och sansad dag, stundvis till och med bedrövad. Men inte för min egen skull utan för andras, i och med att det seminarium som jag deltog i inleddes med en video där nordkoreanska Yeonmi Park inför en fullsatt kongressal berättar om det liv hon i Nordkorea tvingades leva. Om vänners mammor som avrättades offentligt för att de sett på amerikansk film. Om den ständigt närvarande rädslan och om statens makt över allt som gjordes, yttrades och till och med tänktes. Och om hur hon mot alla odds lyckades fly.

Under samma seminarium fick vi höra att när det gäller pressfrihet så har Finland för sjunde året i rad rankats som nummer 1 bland världens länder. Det är organisationen Reporters without Borders som årligen och utgående från olika kriterier följer upp hur pressfriheten följs och förverkligas. I Finland har vi ett (än så länge) öppet samhälle där transparensen är hög och yttrandefriheten något som värnas om.

Två sätt att leva. Två länder i två världsdelar. Men trots det geografiska avståndet lever vi ändå i samma århundrade och borde inte få befinna oss så långt ifrån varandra.

Vi fortsatte kring temat yttrandefrihet och konstaterade att även om yttrandefriheten är något som vi här tar för givet, är den ändå inte absolut. Med rätten att uttrycka och uttala sig följer även ett ansvar och i alla lägen måste vi komma ihåg att ord är och har makt. Med den egna rätten att uttala sitt budskap så kan man inte empty another one´s right. Det handlar om balans.

I det ena landet får man inte yttra något. I det andra landet yttras idag nästan vad som helst. Jag kan tänka mig att det är en utmaning utöver det vanliga att finna någonslags balans …

på den skalan.