Ihminen

Ibland blir man så glad att hjärtat nästan smälter en aning i kanterna. Som igår, när jag fick ett reflex som gåva. För ser ni det var inte vilket reflex som helst, utan just det här exemplaret var format som ett hjärta och försett med texten Ihminen. Mänska. Jag fick också en motivering till varför jag förärades hjärtat, en motivering som bland annat innehöll det att givaren uppfattar mig som en sådan. Mänska.

I och för sig kan man tycka att det är en självklarhet, naturligtvis är jag det! Med ögon, armar, ben och diverse andra kroppsdelar som så där rent fysiskt utmärker oss alla som hör till mänskosläktet. Även om min kroppsliga volym kanske inte är av det mer omfattande slaget uppfyller jag och de flesta andra alltså kriterierna på vad som ska ingå i det mänskliga paketet.

Ändå är det inte en självklarhet att man idag är eller uppför sig som en mänska, det vill säga i den meningen att man skulle handla i enlighet med vad som betraktas som sant mänskligt. Humant. Empatiskt. Nyfiket. Idag finns det alltför många som handlar utgående från andra premisser. Som inte ser att vi trots allt är de samma och att vi känner detsamma. Att vi har de samma rättigheterna men också skyldigheterna.

Kanske det skulle göra gott för oss alla att med jämna mellanrum bli påminda om vad som är viktigt på riktigt när man säger sig höra till just den här skaran av varelser: mänskor?

För att fira åt jag riktigt gammal lakrits. Våghalsat riskerade jag alla mina 80-tals amalgamplomber och tuggade nästan käken ur led. Men vet ni, det är också mänskligt. Att inse sina begränsningar.

Mina (och mina tänders) går tydligen vid starkt överårig lakrits.