Inget som skaver

Bekymmer gnager många av oss om nätterna och en av mina vänner berättade att det är länge sedan hen sovit ordentligt. I huvudet snurrar allt från ämnen och skeenden som är möjliga att påverka till sånt som man längst inne vet att det inte finns så många alternativ till. Man måste helt enkelt följa med, hur ont det än gör.

Jag skulle vilja hjälpa men dessvärre kan jag inte, eftersom nattdemoner i all sin skoningslöshet är högst personliga. Det jag kan är att istället bjuda på motvikt i form av en annan typ av bekymmer. Ska vi säga en slags gåta bestående av flera delar som med fördel kan grunnas på nattetid? Så att man förhoppningsvis kan förtränga de tyngre marorna för en stund.

Betänk detta:

På radion idag berättades att den 5:e maj kommer Palais de Tokyo, ett museum beläget i Paris, att öppna sina dörrar för naturister. Under denna dag är det alltså endast besökare i så att säga hudfärgat som kommer att släppas in. Bra för dem, tänkte jag först, att få betrakta konst utan något som skaver. Men sedan började planeraren i mig fundera över de praktiska detaljerna:

  • måste man också anlända till muséet utan kläder eller klär man av sig vid ytterdörren?
  • var förvarar man sina pengar till inträdet om man anländer naken?
  • var förvarar man sina kläder om man klär av sig efter att man kommit dit?
  • i ryggsäck?
  • eller i klädskåp?
  • har de faktiskt så många klädskåp?
  • är guiden också naken?
  • väktarna?
  • skruvar de upp värmen under naturistdagen eller huttrar alla omkring?
  • får man sätta sig ner någonstans eller vill de att man helst ska stå hela tiden?

Tacksam för svar,

sign

”hur får dom egentligen till det?”

 

 

Ihminen

Ibland blir man så glad att hjärtat nästan smälter en aning i kanterna. Som igår, när jag fick ett reflex som gåva. För ser ni det var inte vilket reflex som helst, utan just det här exemplaret var format som ett hjärta och försett med texten Ihminen. Mänska. Jag fick också en motivering till varför jag förärades hjärtat, en motivering som bland annat innehöll det att givaren uppfattar mig som en sådan. Mänska.

I och för sig kan man tycka att det är en självklarhet, naturligtvis är jag det! Med ögon, armar, ben och diverse andra kroppsdelar som så där rent fysiskt utmärker oss alla som hör till mänskosläktet. Även om min kroppsliga volym kanske inte är av det mer omfattande slaget uppfyller jag och de flesta andra alltså kriterierna på vad som ska ingå i det mänskliga paketet.

Ändå är det inte en självklarhet att man idag är eller uppför sig som en mänska, det vill säga i den meningen att man skulle handla i enlighet med vad som betraktas som sant mänskligt. Humant. Empatiskt. Nyfiket. Idag finns det alltför många som handlar utgående från andra premisser. Som inte ser att vi trots allt är de samma och att vi känner detsamma. Att vi har de samma rättigheterna men också skyldigheterna.

Kanske det skulle göra gott för oss alla att med jämna mellanrum bli påminda om vad som är viktigt på riktigt när man säger sig höra till just den här skaran av varelser: mänskor?

För att fira åt jag riktigt gammal lakrits. Våghalsat riskerade jag alla mina 80-tals amalgamplomber och tuggade nästan käken ur led. Men vet ni, det är också mänskligt. Att inse sina begränsningar.

Mina (och mina tänders) går tydligen vid starkt överårig lakrits.