Då är vi där igen. Med hela den här grejen att man ska vända andra kinden till. Naturligtvis inte så att man låter andra trampa på en, men kanske på så vis att man ibland – tyvärr – måste låta saker och ting passera. Andras ord. Och vassa kommentarer. Om en själv eller något man tycker väldigt mycket om.
Vi diskuterar vidare. Om vikten av att respektera andra. Om att alla har rätt att tycka som de vill. Att tycka om det som de vill. Ha en åsikt. Man kanske inte alltid är överens kring just den åsikten eller tycker om just de sakerna, utan tvärtom tycker att de sakerna är det löjligaste som någonsin hittats på. Men ändå så får man inte racka ner på andra. Inte förminska något som den andra ser som bra. Och viktigt – för dem. Dessutom: är det inte olikheterna som gör oss till speciella mänskor?
Men om andra alltid säger att det som jag tycker om är fel? Eller dumt och fånigt? Varför känns det som om ingen någonsin respekterar det som jag gör eller tycker om? Äh, vet du vad, hör jag mig själv säga – om inget du säger hjälper. Om allting, oavsett vad du än gör, är fel i andras ögon. Om det inte går att diskutera, så låt det vara. Strunta i det. Gå åt andra hållet. Prata med någon som det går att prata med.
Eller?
Gaaaaaaaaaaaah! Noll poäng för pedagogiskt tänkande och konstruktiv fostran, that is.
Linda gillar läget 