Jag vill så gärna, men tydligen kan jag inte. I år heller. Min tanke om att i god tid lacka naglarna går om intet direkt. Som vanligt sätter jag mig ner tio minuter före jag ska iväg och varför jag då ens börjar på övergår mitt förstånd. Som vanligt har jag nagellack precis överallt utom där det ska vara: dvs större delen av det befinner sig runt naglarna, på högra örat och vänster fulfingerknoge. Som vanligt hinner ingenting torka. Utom det som inte är på naglarna, det torkar jättebra. Och eftersom jag sällan gör det här, hittar jag som vanligt inte lackborttagningsmedlet.
Till sist hittar jag det ändå: högst uppe i diskskåpet (fråga inte) och då borde jag redan vara på väg. Febrilt försöker jag ändå gnugga bort det överflödiga och bättra på det som borde bättras på innan jag kastar mig iväg mot ytterkläderna och inser att jag på något sätt måste få på jackan. Vilket jag gör, med resultatet att det lack som jag senast lade på snyggt stryks ut inuti ärmen.
Men då ger jag upp och tar mig till det möte som ska genomföras innan festen tar vid. Och när det är avklarat stegar jag med bestämda steg in på Glitter och säger att jag behöver det glittrigaste de har. Sen blingar jag till mig så att mina ögon nästan gråter när jag ser mig själv i spegeln. Men naglarna?
De ser jag inte alls.
Linda gillar läget 