Omringad

Snaran dras åt. Vart jag än vänder blicken ser jag dem. Högt. Lågt. På hyllor – under hyllor. Med rosiga, runda kinder. Hemstickade luvor och långa toviga skägg: tomtarna. Och ännu är det evighetslångt kvar till jul…

För varje år anländer de allt tidigare. För varje år blir de allt fler. Knappt hinner man städa undan midsommaren före butikerna svämmar över av rött, vitt och grått i alla former och storlekar. Och jag tror, men det har jag inga belägg för, att de på något vis multiplicerar sig själva. Eventuellt kan det ha något att göra med all konfekt som samtidigt staplas upp i affärerna. Den sentimentala julmusiken. Och mängden glögg, både spetsad och ospetsad, som fyller hyllorna. Och därmed också tomtarna. Det vet man ju hur de blir efter några glöggkoppar och ett antal Aladdinaskar.

Skrämmande, minst sagt. Skrämmande är det också att det var alla dessa stelt leende figurer som fick mig att första varvet i butiken glömma att köpa farsdagspresent till min pappa. Fast det som skrämmer allra mest är kanske ändå en kvinna på 40+ som sjunker så lågt att hon skyller sina egna misstag på tomtar.

Eller på något annat irrelevant, för den delen.