Kära Dag Bok,

IMG_20190127_140304_079.jpg

Idag tog vi oss över isen till villan. Först gick det jättebra för många skotrar hade kört upp breda spår. Så vi kunde gå snabbt. Sen hade skotrarna svängt åt ett annat håll än det vi skulle till, så då måste vi göra egna spår. Då gick vi lite långsammare. Fast vi gnällde inte för vi är stora nu. Dessutom var det jättekallt så om man skulle ha stannat och gnällt skulle man ha frusit jättemycket. Det är sånt man lär sig med åren.

Sen kom vi fram till villan. Och så gick vi till den andra holmen som är vår. Den som vi inte får bygga något på, men det gnäller vi inte heller för. Där hade stora granar blåst omkull så en annan helg måste vi ta motorsågen och reda upp. Vi vill ju att holmen ska vara fin under tiden då vi inte bygger en sommarstuga.

Sen gick vi tillbaka. Vid bastun hade någon glömt en simfot. Och då tänkte vi att vintern säkert kom fort i år. Så fort att man bara hann ta av sig sin ena simfot. Eller så var det någon som hade haft jättebråttom så där annars bara. Men det är ju onödigt, sånt kanske man också borde lära sig med åren. Att inte stressa.

Sen gick vi tillbaka över isen.

Snipp snapp snut så var den dagen slut.

 

Linda goes zen

Två minuter innan det skulle ringa in vid skolan gick vi på fredagsmorgonen nerför backen. Trots att det hängde på håret om vi skulle hinna kände jag mig lugn inombords. För en gångs skull var jag säker på att jag hade stängt av kaffekokaren. På samma sätt var jag säker på att jag dragit ur sladden till plattjärnet. Jag visste till och med att jag låst dörren.

Jag var zen, som Hyde skulle ha uttryckt det.

8.15 sharp klev sonen ur bilen medan jag körde vidare mot stan. För att matcha min sinnestämning svängde jag in vid en busshållsplats i Alskat. Pluggade i AUX-kabeln. Klickade fram Youtube och Ed Sheerans Perfect. Här kanske ni tycker att det blir lite för mycket (och smörigt), men jag lovar: det var precis som det skulle vara och vad som krävdes.

Ända tills jag kom till Brändökorsningen och det någonstans inom mig började gnaga över att det till och med kändes för bra för att vara sant. Otäckt bra. Så jag kikade över axeln och spanade in i min väska som innehöll allt den skulle: nycklar, stämpelbricka, plånbok och telefon. Men ingen laptop.

Så då bet jag ihop. Ryckte skoningslöst ur sladden till Ed.

Och svängde om mot Replot.