Att säga hej

Jag tycker om att säga hej till andra mänskor. Så till den milda grad att jag hellre hälsar en gång för mycket än en gång för lite. Det kan i och för sig vara arvet efter en uppväxt i en småskalig by där alla känner alla (för att inte nämna det faktum att alla på något vis är släkt med alla, men det spännande ämnet tar vi en annan gång) ändå vill jag försöka tro att hälsningsprotokollet är en del av något större. Ett sätt att bekräfta att man verkligen ser den mänska man möter.

Och det kräver faktiskt ingen större ansträngning, att säga hej. Inte tar det mycket tid heller. Några futtiga sekunder av ens liv så är det gjort. Men de sekunderna kan ibland göra underverk för någon annans taskiga dag. Ditt lilla hej kan visa på att den personen inte är ensam: att hen ingår i ett sammanhang. Ett hej kan också stå för att du är sedd: jag känner dina föräldrar och nästa gång du sparkar sönder den där klätterställningen så ringer jag dem. Cross my heart and hope to die! Och en smiley på det. Inte klokt hur mycket information man kan få in i tre små bokstäver. Social kontroll i dess allra vackraste form.

Men oavsett vad hälsningen är och vad den står för, så tycker jag banne mig att det hör till det minsta man kan begära av någon. Visst överseende kan jag ha med de som råkar bo i en miljonstad, börjar man där hälsa på alla kan man hastigt räknas in i de icke-tillräkneligas skara. Men här! Där vi bor några stackars myror på ett bräde? Här finns inga ursäkter, varken för äldre eller yngre. När man möts så säger man hej. Och när någon säger hej till dig – SÅ SÄGER DU HEJ TILLBAKA!

Hrmph.